Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dalin, Olof von, skald och häfdatecknare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
högeligen misshaga ständerna. Dertill kom, att
D. 1755 af hofvet begagnades för att med en fransk
författare, Dangeul, hvilken stod i förbindelse
med det franska hofvet, underhandla om ingenting
mindre än den svenska konungamaktens utvidgande
och att han biträdde konungen med författandet
af några alltför bestämda skriftliga yttranden
i rådet. Underhandlingarna med Dangeul blefvo
bekanta för de maktegande bland riksdagsmännen,
och D. lär t. o. m. hafva sväfvat i fara för
sitt lif. 1756 ställdes han till ansvar – dock
endast för herdaspelet och kalottpredikningarna
samt för sitt trots mot Kanslikollegiet (han
hade nämligen ej ställt sig till efterrättelse de
ändringar kollegiet föreslagit i den nya upplagan
af skaldestycket "Svenska friheten"). Följden blef,
att D. aflägsnades från hofvet samt förbjöds att
närma sig de ställen, der konungafamiljen vistades,
och dessutom – för kalottpredikningarna – dömdes till
böter. Bland de tillflyktsorter, som stodo honom
öppna under förvisningen blefvo i synnerhet Engsö
(Piperska familjens egendom) och Stenhamra (Ribbingska
slägtens stamgods) kära för hans hjerta. Sin lediga
tid använde han för att fortsätta sitt historiska
arbete. 1761 upphäfdes förvisningsdomen, och han blef
åter medlem af hofkretsen. 1763 utnämndes han till
hofkansler, och det säges, att äfven rådspurpurn
var honom ämnad. Han afled på Drottningholm d. 12
Aug. 1763. Öfver hans graf på Lofö kyrkogård lät
drottning Lovisa Ulrika uppföra en minnesvård.
D. var som författare verksam på många olika
områden. Bland hans större poetiska alster intager
Svenska friheten (1742; ny uppl. 1755) främsta
rummet. Denna dikt, ett epos i fyra sånger,
skrifven med anledning af det olyckliga kriget
i Finland 1741–42, hade ungefär samma betydelse
för sin tid som Tegnérs "Svea" för sin. Stycket är
visserligen föga episkt i anläggning och utförande,
men torde dock kunna tämligen väl mäta sig med
samtida och efterföljande heroiska epos i samma
stil, och "stoltare alexandriner voro intill den
tiden icke gjorda på svenskt mål". På det dramatiska
området uppträdde D. med tragedien Brynilda eller den
olyckeliya kärleken (1738) och komedien Den afundsjuke
(s. å.). Den förra är en rent pseudoklassisk skapelse,
i hvilken författaren behandlat ett fosterländskt
ämne helt och hållet efter de franska reglerna. Som
komediförfattare var D. mera betydande. "Den
afundsjuke", hans enda försök i denna riktning, är
väl i dialogen, men icke i karaktersteckning eller
i plananläggning, öfverlägset samtida lustspel,
t. ex. K. Gyllenborgs "Sprätthök" och Modées stycken
("Fru Rangsjuk" m. fl.), hvilka senare i afseende
på sund komik afgjordt stå högre. – Mera njutbara
för vår tid än D:s, till största delen glömda,
"stora" poesi äro hans smärre skaldestycken. Dessa,
som till största delen härröra från tiden efter 1751,
utgöras af andliga sånger (Förblindade verld m. fl.),
historiska stycken (bl. a. flere till Karl XII:s ära),
skildringar från hoflifvet, fabler o. s. v. Bäst
lyckades D., när hans qvicka, godmodigt komiska ådra
kunde flöda fritt. Stor
framgång vann han derför som författare af
visor och satirer. Bland stycken af det förra
slaget förtjenar den i folkvisans ton hållna
Engsövisan att särskildt ihågkommas. Dikter,
sådana som Skatan sitter på kyrkotorn, Nattens
stilla nöjen, Kära Bacchus, öppna din tunna! och
Bort med höga ting m. fl. vittna i all sin enkelhet,
att skalden ingalunda saknade ursprunglighet och
sjelfständighet samt att han egde ett beundransvärdt
herravälde öfver språket. D. framträder i dem som
föregångare till Bellman, Kellgren, Fru Lenngren,
Franzén, K. F. Dahlgren o. a. Bland de satiriska
styckena är Aprilverk om vår härliga tid (1740)
det märkligaste. Det påminner å ena sidan något om
Israel Holmströms skaldskap, men är i satirisk kraft
jämngodt med den gustavianska tidens beslägtade
stycken. – Af icke mindre betydelse är D. som
skriftställare i obunden form. Hans "Argus" är
förut omtalad. Ett framstående rum intager jämväl
Sagan om hästen (1740; flere gånger omtryckt),
der författaren, under bilden af en häst och dess
olika ryttare, täljer svenska folkets öden under
Vasa-regenterna. Denna saga hänvisar otvifvelaktigt
på engelska mönster (J. Swift och J. Dryden),
men röjer i ton och stämning, att författaren jämväl
egde noggrann kännedom om den äkta folksagan. Af
beslägtad natur äro de prosa-satirer, som D. riktade
mot fornvurmeriet hos O. Rudbeck d. ä. och hans
eftersägare: Sveno Dalius, Björner m. fl., mot det
akademiska dissertationsväsendet o. s. v. Bland
dessa dyrbara prof på frihetstidens prosastil
märkas Visdomsprof eller herr Arngrim Berserks
förträffelige tankar öfver et fynd i jorden
(1739), Beskrifning om en runsten vid Drottningholm
(1751), Programma ("af M. Tullius Dubbelölianus"),
Dissertation om det språk, som talades af våra
första föräldrar i paradiset (skämt med Rudbecks
"Atlantica") och Brefvexling mellan Ragvald Pik och
Herr Silfverspasserklinga, hvari författaren, dels
i ett af danismer fyldt bref från junker Ragvald
Pik, hvilken sofvit 200 år, satiriserade öfver
de orenheter, som besvärade det svenska språket
på 1500-talet, och dels i ett af franska uttryck
vimlande svar från Silfverspasserklinga karrikerade
sin egen tids språk. Sjelf bemödade sig D. att rensa
och utbilda vårt språk, och oemotsägligt torde vara,
att han deri lyckades. Sitt mästerskap i språkets
behandling ådagalade han särskildt i de historiska
arbetena. 1747 utgaf han första, 1750 andra och
1760–62 tredje delen af Svea rikes historia ifrån des
begynnelse till våre tider (1:sta och 2:dra delarna
utkommo i ny uppl. 1763–65), hvilken sträcker sig
till Karl IX:s död (1611). Detta arbete, sedan Olaus
Petri tid det första, som på svenska skildrar Sveriges
öden, intager en framstående plats inom den svenska
häfdateckningen. Förut hade D. med satirens vapen
angripit O. Rudbeck d. ä:s yfverborna fantasier,
nu anföll han dem med vetenskapens. Han gick likväl
ej tillbaka till Loccenii åsigter, utan framställde,
med stöd af egna forskningar, en uppfattning, som,
med några af Lagerbring och andra gjorda rättelser,
i hufvudsak blef gällande i sju årtionden, till dess nya
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
