Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dalarna är Svealands nordligaste och största landskap. - Dalarö, socken i Södermanland, Stockholms län, Sotholms härad. - Dalarö, tull- och lotsplats i Dalarö socken - Dala-sandsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vestmanland. Från riksspråket skiljer det sig förnämligast
genom ordförrådet, hvilket bibehållit flere från
fornspråket härstammande ord, vidare genom skarpare
accentuering af tonstafvelsen. bortkastande af
slutändelsen (t. ex. köp i st. f. köpa), i vissa fall
inträdande utbyte af g, gg och k mot j, dj och tj
(t. ex. väjen, vägen, väddja, väggen, mytjy, mycket)
samt genom breda vokalljud och flitig användning af
det tjocka l-ljudet (t. ex. ol, ord). – Det egentliga
dalmålet, som allt mer uttränges af bergslagsmålet,
talas renast i Elfdalen, Orsa och Mora samt i de
från Mora utbrutna socknarna Venjan, Sollerön och
Våmhus. Med bergslagsmål är det uppblandadt i Ore,
Boda, Rättvik, Leksand, Ål, Gagnef och Bjursås. I
Vesterdalarna har det i väsentlig mån modifierats
under inflytande af norskan. – Det rena dalmålet
utmärker sig framför öfriga svenska landsmål genom
sin likhet med fornspråket i afseende på ordförråd,
böjning och delvis äfven satsfogning. Särskilda
ändelser finnas för fyra kasus hos substantiven,
för de tre könen hos pronomina och för de tre
personerna hos verben. Ännu qvarlefva spår af de
gamla dualformerna samt mer än halfannat hundra starka
verb; dativen begagnas ännu i öfverensstämmelse med
fornspråkets bruk. Derjämte kunna såsom vigtigare
egendomligheter nämnas, att v framför vokal alltid
uttalas med ett ljud, som öfverensstämmer med det
engelska w, t. ex. will, vill; att l utstötes framför
v, g och k, stundom äfven framför p, m och s, hvarvid
den föregående vokalen får ett egendomligt tjockt,
diftongartadt ljud, t. ex. kåv, kalf, tåg, talg,
fok, folk, jåpa, hjelpa, måm, malm, ås, hals; att
ljudet h alldeles saknas, t. ex. arva, harfva; att
i flere fall k-ljudet (g och k) öfvergår till dj och
tj (eller snarare tsj), t. ex. djärå, göra, tjörtja,
kyrka, samt att dativen af ett substantiv kan nyttjas
för att beteckna egaren till en sak, t. ex. kelindja
kalläm, mannens hustru. För öfrigt bör anmärkas dels
att sjelfva ljuden gå betydligt skilja sig från de
i riksspråket förekommande, att ordens uttal ofta ej
kan återgifvas med de vanliga bokstäfverna, dels att
socknemålen erbjuda stora olikheter både sins emellan
och inom sig sjelfva (så heter t. ex. "de hafva"
på Elfdalsmål deär åvå, men på Orsamål dömm a;
ett vant öra kan lätt urskilja, om en Mora-karl från
Östnors by tillhör den ena eller den andra hälften af
byn). – Särna socken bibehåller fortfarande en norsk
munart. – Ett helt och hållet konstgjordt språk är det
s. k. Malungs skinnarmålet, hvilket Malungsboarna
använda sins emellan, under sina handelsresor i det
öfriga Sverige, och som bildats genom stafvelsernas
omkastning eller genom sättande af bokstafven v,
framför ord, som börja med vokal, t. ex. jasäl i
st. f. sälja, vom i st. f. om.
Någon literatur i egentlig mening har dalmålet ej
att uppvisa. Det har dock stundom varit användt
i tryck. Så vidt kändt är, förekommer det första
gången i Prytz’ "Comoedia om Gustaf then första"
(1622), hvari några dalkarlar införas talande en något
förvriden daldialekt. Från den följande tiden intill
midten af 18:de årh. finnas på Elfdals- och Mora-mål
åtskilliga stycken i
bunden form, företrädesvis disputationsgratulationer
och bröllopsverser, i hvilka dock språket för meterns
skull blifvit delvis betydligt rådbråkadt. Åtskilliga
språkprof förekomma i Dybecks "Runa" (1842–76) och i
"Dalarnas fornminnesförenings tidskrift" (1867–73).
Redan tidigt kom man att fästa uppmärksamheten
på dalmålets många egendomligheter. Den förste,
som utarbetade en grammatika för dalmålet, var
J. Eenberg ("Dahlska språkets egenskaper", 1702, ej
tryckt). Sedermera hafva flere sysselsatt sig dermed,
bl. a. R. Näsman (1733), O. U. Arborelius (1818 och
1822) och C. Säve ("De starka verberna i dalskan och
gotländskan", 1854; "Om dalmålet och dalallmogens
folklynne", 2:dra uppl. 1855). Från slutet af
1600-talet och början af 1700-talet finnas kortare
handskrifna eller tryckta ordlistor; utförligare
ordböcker äro uppsatta af Näsman ("Vocabularium
dalecarlicum", 1741, ej tryckt) och Arborelius
(1813). Under de sista åren har Vestmanlands-Dala
landsmålsförening i Upsala börjat utarbeta en
gemensam ordbok för bergslags- och dal-målet, af
hvilken bokstafven A utkom 1877.
Såsom omtyckt mål för turistfärder har D. med
dess sköna natur, ståtliga folktyp och vackra
minnen blifvit föremål för en mängd skildringar: af
E. M. Arndt, O. S. von Unge, P. F. Barfod, Eva Brag,
C. Säve ("Tidskrift för Literatur", 1852) m. fl. Inom
den rent topografiska literaturen intager en af
F. Arosenius redigerad, oafslutad "Beskrifning öfver
provinsen Dalarne", I: 1–5, II: 1–3, III: 1–6, IV:
1 (1862–68) ett framstående rum. J. H. E. E. G. E.
Dalarö, socken i Södermanland, Stockholms län,
Sotholms härad. Arealen 1,504 hekt. (3,048 tnld). 625
innev. (1878). Annex till Tyresö, Strängnäs stift,
Södertörns kontrakt.
Dalarö, tull- och lotsplats i Dalarö socken, Sotholms
härad, Stockholms län, 4 1/2 mil (45 kilom.) landvägen
och 10 mil (107 kilom.) sjövägen från Stockholm. (För
mindre fartyg, som kunna passera Baggens-stäket,
inskränkes sistnämnda väglängd till hälften.)
Lotspersonalen utgjordes 1878 af 13 man. Årligen
utföras 6–8 hundra lotsningar. Telegrafstation och
postexpedition. Lotsbarnskola. Till följd af platsens
friska läge vid sjelfva hafsbandet brukar ett stort
antal af Stockholms innevånare välja densamma till
vistelseort under sommaren, och många villor äro der
uppbyggda. – På en 1/4 mil (3 kilom.) söderut belägen
holme ligger Dalarö-skans, som till segelledens
försvar byggdes i midten af 17:de årh. eller
redan dessförinnan, men som sedermera lemnats att
förfalla. Stället var redan 1565 en hvilostation
för flottan.
Dala-sandsten, geol., en merendels finkornig, röd
eller rödhvit, af skiffer och qvartsit mellanlagrad
sandsten, som inom Vester-Dalarna, alltifrån Malung
till Städjan, med nästan horisontalt läge utbreder
sig öfver en areal af mera än 7,200 qv.-kilom. (63
qv.-mil). Genom tvänne på olika nivåer deri inbäddade
grönstenslager delas dalasandstenen (såsom formation
betraktad) i tre stora afdelningar. Den understa
af af dessa utgöres af en finkornig, vanligen hård,
hvit eller rödhvit sandsten samt af konglomerat,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
