Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dalarna är Svealands nordligaste och största landskap.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
naturlig äng – förhållanden, som mer påminna om Norrland
än om Svealand. Hafre ingår i det samfällda utsädet
med nära 44 %, potates med öfver 27 %. Anmärkningsvärd
är den till ytterlighet drifna hemmansklyfningen. –
Boskapsskötseln står i det hela taget tämligen lågt:
för år 1876 angifves antalet vinterfödda kreatur
hafva utgjort 17,921 hästar, 77,829 nötkreatur, 70,996
får, 34,952 getter och 11,441 svin – allt tal, som,
med undantag allenast för kor, får och i synnerhet
getter, falla vida under de för riket i dess helhet
beräknade relativa talen. Ej häller utfodringen
är i allmänhet så kraftig som vederborde. Två
mejerier, i Husby och Hedemora, arbetade, år 1875,
för ladugårdsalstrens förädling, men, såsom det vill
synas, under minskadt intresse från de kringboendes
sida. – Skogshandteringen är för D. en näring af
framstående vigt. Minst 41 % af all utmarken är
skogbärande, och de många vattendragen erbjuda icke
allenast goda och väl underhållna flottningsleder,
utan ock tillräcklig drifkraft för de storartade
sågverken (Korsnäs, Kopparbergs-Hofors, Domnarfvet,
Karlefors, Grada m. fl.), hvarjämte under det senaste
årtiondet allt rikligare blifvit sörjdt för lättade
kommunikationer i landskapets sydliga delar, dit
sågverksindustriens och bergshandteringens stora
centra blifvit förlagda. Fullt noggranna uppgifter
rörande omfattningen af denna sågverksrörelse
finnas ännu ej tillgängliga; dock må nämnas, att
under senast förflutna gynsamma tidskifte den
årliga afverkningen skattats till minst 1,472,000
timmer för år, med antagligt värde vid sågverken af
4,350,000 kr. Åtskilliga af de öfre Dala-socknarna:
Särna, Venjan, Lima och Transtrand m. fl., ega
storartade kapital i de dem vid afvittring tilldelade
allmänningarna. De två sistnämnda socknarna hafva med
vederbörligt medgifvande kunnat för femtio år sälja
afverkningsrätt för ett belopp af omkr. 2 1/2 mill. kr. –
Bergshandteringen är, såsom redan blifvit antydt,
en hufvudnäring. Jernmalmer förekomma dock nästan
uteslutande söder om Dalelfven; norrut är det koppar,
kalk, sandsten och porfyr, som tilldraga sig mesta
uppmärksamheten. Såsom måttstock för länets betydenhet
för Sveriges jernhandtering må följande siffror från
år 1875 anföras: från 212 grufvor brötos 5,287,000
ctr jernmalm; 47 masugnar gåfvo 1,635,000 ctr tackjern
och 15,000 ctr gjutgods, och 41 stångjernsverk, med
94 härdar, lemnade 445,000 ctr stångjern och 364,000
ctr smältstycken. Samtidigt voro vid grufvorna
sysselsatta 1,547 personer, och vid jernverken
1,989. Att den svenska bergshandteringen under de
senaste årtiondena bytt skaplynne torde vara allmänt
kändt: de många bruksidkarna i liten skala hafva
fått lemna rum för stora kapitalstarka bolag, hvilka
åstadkommit sådana industriella centra, som ångans
tidehvarf kräfver. De kända namnen Stora Kopparbergs
bergslag, Avesta, Smedjebacken, Grängesberg, Kloster,
Larsbo-Norn m. fl. vittna nogsamt, att D. i denna
utveckling ej stannat efter sin tid. Länets industri
är för öfrigt, med få undantag, ej af någon större
betydenhet. Grycksbo pappersbruk bör dock särskildt
nämnas, liksom ock ett erkännande gifvas åt den händighet
och de mekaniska anlag, hvilka i så hög grad utmärka
D:s befolkning och som i några bygder skapat härdar
för en omfattande husslöjd (ur och symaskiner från
Mora, hårarbeten, smiden, spinnrockar, laggkärl
m. m.).
I sin södra del är D. ganska rikt försedt med
samfärdsmedel. Det vattensystem, hvars medelpunkt
utgöres af sjöarna Vessman och Barken, eger
genom Strömsholms kanal en lätt förbindelse
med Mälaren. Smedjebacken, vid Barkens norra
strand, och Ludvika, vid södra änden af Vessman,
sinsemellan förbundna genom jernväg, bära
genom sitt framåtskridande intyg om samfärdselns
liflighet. Linien Falun–Gefle, öppnad 1859, är den
äldsta af de många jernvägssträckningar, som beröra
södra D. På kortare sträckor genomskäres landskapet
af norra stambanan, Frövi–Ludvika-banan och den
s. k. stora bergslagsbanan: Falun–Göteborg. För öfrigt
finnas flere smärre lokal-banor: Krylbo–Norberg,
Avesta–Krylbo, Vintjärn–Björnmossen, Näs–Morshyttan
m. fl. – alla afsedda att underlätta transporterna
till och från gruffält och masugnar. Vid utgången
af år 1876 utgjorde hela längden af länets jernvägar
21,55 mil (230,3 kilom.).
Hvad Dalarnas härdade, tappra och frihetsälskande
befolkning under Engelbrekts, Sturarnas och Vasas
ledning utfört till hela fosterlandets räddning
undan utländskt förtryck står med oförgängliga
drag ristadt i Sveriges historia. Men dessa
häfder förvara jämväl vittnesbörd om dalamännens
styfsinthet och sjelfrådighet. (Se Daluppror.) Gustaf
III:s effektfulla uppträdande vid Mora 1788 torde,
åtminstone tills vidare, kunna sägas vara slutakten
i landskapets politiska historia. – Det bör ej
lemnas oanmärkt, att den nordligaste delen af D.,
Särna socken, först år 1644 och på eröfringens väg
(se Buskovius) förenades med det land, dit den af
naturen hörer.
D. kallas hertigdöme. Dess vapen är tvänne korslagda
pilar på röd grund, med en krona mellan deras
uppåtvända spetsar. Befolkningen är en storväxt,
vacker folkstam. Ärlighet och pålitlighet, idoghet
och förnöjsamhet, stolthet och sjelfkänsla äro
de utmärkande karaktärsdragen. Men några af dessa
egenskaper urarta lätt till öfverdrift. Särskildt
äro dalkarlarna ganska stolta öfver sina egna och
förfädernas förtjenster. Allmogens vandringslust
är vida bekant; måhända bör den, i det hela taget,
snarare skrifvas på nödens och behofvets än på den
inneboende obetvingliga hågens räkning. I afseende
på språk, lynne och seder förefinnas mellan de olika
bygderna stora skiljaktigheter. Detta är förhållandet
äfven med de välkända, vackra nationaldrägterna.
Folkspråket sönderfaller i tvänne dialekter:
bergslagsmålet, i södra och mellersta
delarna, samt det egentliga dalmålet, i Öster-
och Vesterdalarna. Det förra, hvilket i norr
sträcker sig ett stycke ofvanför Falun, liknar i
det hela den vanliga högsvenskan, Några vigtigare
egendomligheter finnas icke; närmast öfverensstämmer
det med allmogemålet i norra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
