Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Chondrites - Choniates, Nietas Akominatos - Chonos - Chopin, Jean Marie - Chopin, Frédéric Francois
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rent mekaniska bildningar, t. ex. spår af sandmaskar o. d.
A. G. N.
Choniates, Niketas Akominatos, bysantinsk
historieskrifvare, var en tid privatsekreterare hos
kejsar Alexios III Komnenos, blef sedermera logotet
(finansminister) och flyttade efter Konstantinopels
eröfring af latinarna (1204) till Nicaea, der han
dog 1216. Hans historia (21 böcker) om det grekiska
riket omfattar tiden från 1118 till 1206 och är,
i synnerhet hvad författarens egen tid vidkommer,
ganska tillförlitlig. Den trycktes första gången 1557.
Chonos, ögrupp vid Patagoniens vestra kust, mellan
halfön Tres Montes och ön Chiloë.
Choper, biflod till Don. Hon rinner upp i ryska
guvern. Pensa och mynnar ut vid Jelanskaja (i Donska
kosackernas land), efter ett lopp af 740 kilom. (100
mil). C. är en äkta steppflod, som under sommaren har
föga vatten, men om våren öfversvämmar hela floddalen.
Chopin [sjåpäng], Jean Marie, fransk skriftställare,
f. 1795, var sekreterare hos furst Kurakin i
Petersburg och dog 1870. Han utgaf flere historiska
arbeten, bl. a. De l’état de la Russie etc. (1822),
Les révolutions des peuples du Nord (1841–42),
Histoire de Napoléon I etc. (1853) samt Les provinces
danubiennes (1856), och uppträdde äfven som skald i
frisinnad anda.
Chopin [sjåpäng], Frédéric François, polsk
tonsättare och pianist, föddes d. 1 Mars 1809 i
Zelazova Vola, nära Varsjav, studerade för Zyvny
och Elsner, uppträdde redan 1818 på en konsert och
gjorde sedermera konstresor i Tyskland. Under dessa
resor fick han 1830 i Wien underrättelse om att ett
uppror utbrutit i Polen, hvilket för honom stängde
återvägen till fosterlandet och förmådde honom att
resa till Paris. Till en början hade han svårt att
der slå sig igenom; men sedan han på en soaré hos
Rothschild, 1832, hänryckt alla med sitt spel,
öppnades för honom de förnämsta salonger, och han
blef både såsom virtuos, pianolärare och kompositör
i hög grad firad och anlitad samt kunde fritt
öfverlemna sig åt sin smak för finbildadt umgänge
och eleganta lefnadsvanor. Detta lyckliga lif stördes
om sider nästan samtidigt af tvänne omständigheter,
bland hvilka den ena lika mycket uppref hans fysiska
menniska, som den andra rubbade hans moraliska
jämnvigt. Dittills var C. – enligt hvad den af Karasovski
nyligen utgifna brefsamlingen visar, i strid mot den
gängse föreställningen – en genialisk, men i det
hela normal och harmonisk personlighet, med frisk,
ehuru ömtålig kroppskonstitution, melankoliskt, men
äfven humoristiskt lynne samt stränga grundsatser och
barnsligt ren karakter. Men då (1837) fick han första
anfallet af den bröstsjukdom, som slutligen lade honom
i grafven, och straxt förut gjorde han bekantskap med
den berömda författarinnan George Sand, som för honom
fattade en liflig passion och af hvilken han slutligen
lät slå sig i fjättrar. Med henne tillbragte han på
Mallorca vintern 1838–39, hvarunder hans tillstånd
förvärrades. George Sand tröttnade småningom på
den nervöst retlige sjuklingen, och denne bröt för
alltid med henne, då han märkte, att hennes kärlek
slocknat. Han fann sig förolämpad genom misstanken att
hon i romanen "Lucrezia Floriani" velat skildra deras
förhållande och framställa sig sjelf såsom martyr. Han
öfverlefde endast två år denna brytning; efter en
resa till England och Skotland dog han i Paris d. 17
Okt 1849.
C., den mest originelle af alla tonsättare, är i
ordets egentliga mening romantiker. Det poetiska
känslofråsseriet, oppositionen mot den klassiska
andan och formen, riktningen på den nationella
lokalfärgen – alla dessa nyromantikens grunddrag
återfinnas i eminent mening hos C., i hvilken Robert
Schumann trodde sig hafva funnit sin dubbelgångare,
men som, oaktadt alla likheter dem emellan, är
långt mera naiv än Schumann, om ock tillika mera
ensidig och ej egande samma universella betydelse för
tonkonsten. Liksom den ur Jupiters hufvud framsprungna
Minerva stod C. fullrustad straxt vid början af sin
bana. I hans konstnärliga utveckling kunna knappt
några stadier skönjas, ej häller spår af främmande
inflytelser, om icke i de första kompositionerna något
intryck från Hummel. Konseqvent tematiskt arbete var
icke C:s sak, och i sonatformen, som företrädesvis
kräfver ett sådantr lyckades han mindre. Deremot
utförde han med konstnärlig fulländning sådana smärre
genretaflor, hvilka, under namn af ballad, preludium,
etydr impromptu o. s. v., mer eller mindre närma sig
den enkla visans eller rondots form. Nocturnen tog han
upp från Field, scherzot från Beethoven, men på båda
dessa slag af tondikter tryckte han sin egendomliga
stämpel. Melankoliskt drömmeri, martialisk dådlust,
aristokratisk finkänslighet, patetisk smärta,
kokett nyckfullhet, religiös innerlighet – alla
dessa stämningar tala ömsevis ur hans musik, och de
motsvara äfven de nationella grundegenskaperna hos
hans landsmän, hvilka särskildt genom C. fått sina
folkdansar, mazurkan och polonäsen, upplyfta till
konstverkets ideala höjd.
I synnerhet i rytm, harmoni och dekorativt figurverk
riktade C. musiken med nya upptäckter. Pianot –
detta företrädesvis romantiska instrument, med sin
aningsfullt förklingande ton – utgör medelpunkten
i alla hans kompositioner, äfven dem, i hvilka
han kallat orkestern (op. 2, 11, 13, 14, 21 och
22) eller stråkinstrumenten (op. 3, 8 och 65)
eller menniskorösten (op. 74) till hjelp. C. är
pianisten par préférence, ett förkroppsligande af
detta tonverktygs djupaste hemligheter och epokgörande
äfven i afseende på dess spelteknik; endast på pianot
ega dessutom hans sferiska ackordförbindelser och
hans bisarra modulationer – hvilka stundom tyckas
bjuda spetsen åt allt hvad harmoniläran före honom
ansett heligt – sitt berättigande. Såsom virtuos
passade han mindre i den stora konsertsalongen, för
hvilken det fattades honom tillräcklig fysisk styrka,
än i en trängre krets af förtrogna, hvilka han
oemotståndligt hänförde genom sitt utomordentligt
poetiska och känsliga spel. Af sina lärjungar
fordrade han i främsta rummet ett fint anslag,
dernäst fingrarnas inbördes oafhängighet samt ett
väl accentueradt och bundet föredrag. För dem, som
nu för tiden tro sig medelst ett öfverdrifvet tempo
rubato intränga i hemligheten af C:s spel, kan det
vara intressant att erfara, det han sjelf medgaf
endast högra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
