Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Chopin, Frédéric Francois - Chopine - Choquera - Chor - Chor - Chorag - Choraeus, Mikael
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
handen ett dylikt tempo, under det den venstra i
allmänhet höll likformig takt. "Venstra handen" –
sade han – "skall vara liksom en kapellmästare; ej ett
ögonblick får den blifva osäker och vacklande." Jfr
La Mara, "Musikalische studienköpfe" (2:dra
uppl. 1873), och Karasovski, "Friedrich Chopin,
sein leben, seine werke und briefe" (1877).
A. L.
Chopine [sjåpin], Fr. (af Lat. cupa, vinfat), ett
i Frankrike förr brukligt våt varumått, i Paris =
0,465 liter (i franska glashandeln = rymden af en
half butelj).
Choquera [sjåckera], Fr. choquer, stöta; förtreta,
förolämpa. Jfr Choc.
Chor (Kor) l. Chör (Kör; Grek. chros, Lat. chorus),
musikt. 1) På tangent-instrument (klavér, orgel)
alla de till en tangent hörande strängarna eller
piporna. Så t. ex. kallas ett piano trechörigt,
om en hammare anslår tre (likstämda) strängar. – 2)
Förening af flere personer till gemensamt föredrag
af ett sångstycke, antingen för mansröster
(manschör) eller fruntimmersröster (fruntimmerschör)
eller bådadera (blandad chör). Stundom användes
ordet äfven om en förening af flere instrument:
blåschör, stråkchör o. s. v. – 3) Ett sångstycke,
som utföres af flere personer gemensamt. –
De antika chörerna äfvensom medeltidens före
Hucbald (10:de årh.) sjöngos enstämmigt,
antingen unisont eller i oktaver. Stadier
i den flerstämmiga chörens utveckling äro
mensuralmusiken, figuralsången, nederländarnas
polyfona a-cappellamusik, Palestrinas och de öfrige
äldre italienarnas mässor, lutherska koralen, Bachs
och Händels oratorier, Glucks operor m. m. – I 19:de
årh. utöfvas chörsången – som förut mest idkades af
betalta sångare – mycket af dilettanter, och numera
gifves det knappt någon större stad, som ej eger
sina yrkes-sångföreningar eller sitt filharmoniska
sällskap. A. L.
Hos forntidens greker (och romare) förstods
med chor ett antal personer, hvilka med sång
och dans, eller endast med dans, beledsagad af
instrumentalmusik, uppträdde vid de religiösa festerna
eller andra högtidliga tillfällen. Chorsången och
chordansen var tidigt och med förkärlek odlad i
synnerhet inom den doriska stammen, och alstren
af grekernas s. k. doriska lyrik, hvilken nådde
sin högsta fulländning i Pindaros’ sånger, voro
alla ämnade att utföras af sjungande och dansande
chörer. Dansrörelserna bidrogo dervid väsentligen
att på ett åskådligt sätt framhålla det rytmiska i
kompositionen, och den i densamma rådande strängt
symmetriska anordningen tydliggjordes ytterligare
genom chörens fördelning i två halfchörer, hvilka i
vexelsång utförde de hvarandra motsvarande partierna
(strof och antistrof). Sin i konstnärligt hänseende
betydelsefullaste utveckling erhöll chörsången inom
det grekiska dramat, hvilket sjelf hade uppvuxit ur
de vid Dionysosfesterna brukliga chörerna. (Jfr
Drama, Grekiska literaturen och Teater).
A. M. A.
Chor l. Kor (Grek. choros, Lat. chorus), byggnadsk.,
den stundom genom trappsteg upphöjda och af ett skrank
från långskeppet afskilda östra delen af en kyrka. I
choret står altaret
(högaltaret), och i många katolska kyrkor finnas vid dess
sidor konstnärligt snidade sittplatser (chorstolar)
för det högre presterskapet. Chorafslutningen i
den romanska stilen är vanligen halfrund och i den
gotiska månghörnig (oftast fem- eller sjuhörnig)
samt äfven på sin yttre sida utmärkt af rikare
former.
Chorag (Grek. chorayos l. choregos), den som i
det forna Athen bestred omkostnaderna för chörens
utrustning. Till en början brukade samma person
sjelf i egenskap af föresångare och föredansare
anföra chören; deraf benämningen choragos
(chorförare). Sedermera, då chorpartiernas
konstmässigare inrättning kräfde större teknisk
bildning hos chorföraren, anställdes för sådant
ändamål en särskild person, som benämndes koryfé.
A. M. A.
Choraeus, Mikael, prest, skald, föddes d. 16 Mars
1774 i Vörå socken i Österbotten, der hans fader då
var pastorsadjunkt. Efter faderns död, 1790, antog
sig en slägting, domprosten J. M. Fant i Vesterås, den
medellöse gossen, lät honom genomgå Vesterås gymnasium
och understödde honom vid universitetet i Upsala, till
dess han 1797 tog magistergraden. Sedermera vistades
C. under några år på olika orter i Finland såsom
informator, derunder utbildande sin verldserfarenhet
och sina poetiska anlag. 1799 blef han docent i
vältaligheten vid Åbo universitet, men fortfor äfven
derefter med informatorsverksamheten, till dess
han 1802 återflyttade till Sverige, der han blef
teologie adjunkt vid krigsakademien på Karlberg
samt hofpredikant och pastor vid Södermanlands
regemente. Han dog (i lungsot) d. 3 Juni 1806. –
Såsom skald gjorde C. sig först bemärkt genom ett tal
på vers, hållet 1799 vid Åbo akademi med anledning
af den nye tronarfvingens födelse. Samma år och det
följande vann han pris i Svenska akademien samt i
Göteborgs vetenskaps- och vitterhetssamhälle, och 1802
belönade nyssnämnda akademi med stora accessit hans
Ehrensvärd. Skaldesång. Mera bekant än genom dessa
utmärkelser blef C. genom sina mindre sånger, hvilka,
införda i "Åbo tidningar" och "Stockholmsposten",
flögo land och rike omkring och bland hvilka några,
t. ex. Enkans visa och En tanke på min egen graf,
snart lefde på allas läppar. Det är äfven förnämligast
dessa mindre sånger af naiv och elegisk art, hvilka
fört hans namn till efterverlden. I de öfriga
dikterna deremot, i synnerhet de större, visar sig
C:i skaldskap påverkadt af tidens skaplynne och eger
sålunda en stark didaktisk anstrykning. Och ehuru man
ej bör skatta ringa den inverkan, som bildningen,
särskildt i hans hemland, rönt af dessa hans sånger
till dygdens och det ädlas pris, hafva de dock
fått erfara den didaktiska poesiens oundvikliga
öde: att förlora i värde inför en senare tid,
för hvilken de besjungna sanningarna icke mera äro
nya. Vid Karlberg vann C. stort rykte såsom andlig
talare. 1807 utgåfvos Omarbetning af svenska psalmer
(af C. och J. O. Wallin, två samlingar). C:i namn som
psalmdiktare har vid sidan af Wallins bleknat bort,
men också unnade ödet den senares snille en längre
tid att utbilda sig och mogna, hvaremot C. bortrycktes
midt i sin utveckling. – Franzén, som utgaf hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
