Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bildhuggarekonst (Plastik, Skulptur)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nya stilen först i de verk af stenskulptur, med
hvilka Bambergs domkyrka smyckades (omkr.
1250). Till denna riktning höra äfven
skulpturer i Naumburgs domkyrka samt i
Strassburgs och Freiburgs münster. Af högt
konstvärde äro de mångfärgade stora statyerna af
Kristus, Maria och apostlarna i koret i Kölns
domkyrka (fullbordade efter 1350). Skolan i
Nürnberg utöfvade en särdeles inflytelserik
verksamhet. Bland hennes förnämsta arbeten
må nämnas de af Sebald Schonhofer (omkr.
1350) utförda skulpturerna på vårfrukyrkans i
Nürnberg hufvudportal samt utsmyckningen af
den s. k. Schöne brunnen (1385–96),
antagligen af en mäster Heinrich der Balier. Äfven
i Schwaben blomstrade i början af 1400-talet
en bildhuggareskola, som med rika och
betydande skulpturverk smyckade bl. a. korskyrkan
i Gmünd och vårfrukyrkan i Esslingen. –
Bronsgjutningen nyttjades mest till dopfuntar och
andra kyrk-kärl, men äfven någon gång till
grafmonument (t. ex. ärkebiskop Konrads i Kölns
domkyrka). Elfenbenssnideriet hade ungefär
samma användning som under föregående
period. Slutligen må påminnas om träskulpturen,
hvilken med 1300-talet började allt mer och
mer odlas i Tyskland, och som, i förening med
polykromi, fick sin hufvudsakliga användning
vid altarskåpens utsirande. Mästare på detta
område voro de i början af 1500-talet
verksamma Veit Stoss och H. Brüggemann. –
Gotiken blef aldrig fullt hemmastadd uti Italien,
som hängde fast vid de antika traditionerna.
Inom skulpturen, som här gör sig mer och mer
oberoende af arkitekturen, fortsättes till en
början Nicola Pisanos renaissance, bl. a. af
Cosmaterna (familjen Cosma) i Rom. Men den
store Nicolas antikiserande former sprängdes
snart af den nya stil, som gjorde sig gällande
genom hans son, Giovanni Pisano (f. omkr.
1250, d. efter 1320), hos hvilken den pittoreska
principen är förherskande (passionerade,
dramatiskt lefvande gestalter). Hans förnämsta
verk äro skulpturerna på fasaden till Orvietos
domkyrka, en madonnastaty (Florens),
högaltaret i Arezzos domkyrka och predikstolen i S.
Andrea i Pistoja. Bland hans efterföljare
märkas Agostino och Angelo från Siena, Giotto
(mest betydande som målare) och framför allt
Andrea Pisano (1270–1349), hvars
reliefstil vanligen är enkel och riktig (södra dörren
till baptisteriet i Florens, 1330), samt dennes
son, Nino Pisano. Mot periodens slut lefde
Orcagna, en af de mest betydande toskanske
mästarna (altartabernaklet i Or S. Micchele i
Florens, 1359). Bland den italienska gotikens
märkligaste skulpturverk må nämnas
Scaligerernas (familjen della Scalas) grafvårdar i
Verona, hvilka äro märkvärdiga äfven ur
kulturhistorisk synpunkt, såsom varande de första utom
kyrkans murar ställda monument, som den
moderna despotismen reste till sitt förhärligande.
d) Renaissancen gör inom konsten slut på
den symboliserande idealismen och föder i stället
en sund och kraftig realism, grundad på ett
djupare studium af naturen och af (den romerska)
antiken. De särskilda konsterna göra sig nu
fullständigt oberoende af hvarandra. Måleriet blir
den herskande, och detta till den grad, att det
slutligen (under barocktiden) på ett förderfligt sätt
verkade tillbaka både på skulpturen och på
arkitekturen. Den italienska renaissancen
innefattar ung-renaissancen (sökandets tid
1420–1500) och hög-renaissancen
(blomstringens tid 1500–1540, med sin
efterblomstringsperiod 1540–1580). 1) Den äldsta
italienska renaissanceskolan för skulptur var den
toskanska, med hufvudsäte i Florens, och
den förste renaissancemästaren var Jacopo
della Quercia (d. 1438). Af ojämförligt
större betydelse var emellertid den florentinske
brons-skulptören L. Ghiberti (d. 1455), en
epokgörande banbrytare och en af alla tiders
störste bildhuggare (östra porten till baptisteriet
i Florens). Betydelsefull var äfven Luca
della Robbia (d. 1481), som skapade en ny
gren af bildhuggarekonsten, näml. arbeten i
bränd och glacerad lera (terracotta), ofta i stora
kompositioner. Gent emot dessa konstnärer,
hvilkas riktning var idealistisk, står en annan
florentinare, Donatello (d. 1468), med sträng
naturalistisk uppfattning. Till honom slöto sig
Filarete, Verocchio, Majano, Civitali
(d. 1501) m. fl. I norra Italien är Venezia
hufvudplatsen, och öfvergången till den nyare
stilen göres der af mäster Bartolommeo.
Efter honom följa medlemmarna af familjen
Lombardi samt Alessandro Leopardo
(Vendramins graf) m. fl. Skolor af vigt
uppstodo äfven i Milano, Pavia (Amadeo, d. 1522),
Padua och Modena (Mazzoni, skarp realist;
terracotta-bilder i stora grupper). Södra
Italiens bildhuggareskolor vid denna tid voro
mindre betydande. – 2) Under hög-renaissancen
vinner plastiken, fastän redan påverkad af
måleriet, en beundransvärd fulländning.
Blomstringstiden blef emellertid mycket kort, ty
redan efter 1540 inbryter en manierism, som efter
1580 är utbildad barock. Äfven nu går
Florens i spetsen med sådana mästare som
Lionardo da Vinci, Rustici och framför alla
den ädle Andrea Sansovino, "plastikens
Rafael" (1460–1529), hvilken företrädesvis
verkade i Loreto. Kommer så den väldige
Michelangelo (1475–1564), med hvilken
renaissance-skulpturen når sin största höjd. Han
utgick från studiet af antikens mästerverk och
skapade sig en sjelfständig idealistisk stil. Hans
ideal var stormande och våldsamt. Han bröt
med alla traditioner. Med honom börjar
subjektivitetens herravälde inom konsten, och de
religiösa idealen gifva vika för de humanistiska
(en Pietà i S. Peter, Moses, David,
Mediceernas grafvar i Florens m. fl.). Men efter honom
inträder också hastigt skulpturens förfall, hvilket
blef djupare, i samma mån som hans efterhärmare
saknade inre storhet. Bland hans bättre och
sjelfständige efterföljare märkas Tribolo, della
Porta, Benvenuto Cellini (d. 1572), hvars
storhet likväl egentligen röjer sig i hans prydliga
drifna guldsmedsarbeten, samt Giov. da
Bologna (d. 1608). Bland Michelangelos mest
maniererade och misslyckade efterhärmare
märkas Bandinelli och Ammanati (d. 1592).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
