Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bildhuggarekonst (Plastik, Skulptur)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hippolytus (Lateranen), af hvilken likväl
endast den undre hälften är gammal, samt några
små statyer af den gode herden. – Med
500-talet började den antika kulturen dö ut i Italien.
I Bysans deremot hade ett nytt kulturlif
uppblomstrat, hvilket nådde sin höjdpunkt under
Justinianus (527–565). Det bestod af en
blandning af antika och orientaliska element och fick
sin prägel af ett utbildadt hofceremoniel, som blef
orsaken till den stränga bysantinska formalismen
och inom konsten skapade en särskild stil,
hvilken snart utbredde sig öfver Italien och sedan
i flere århundraden beherskade nästan hela
vesterlandet, i synnerhet på måleriets område.
Den bysantinska bildhuggarekonsten nådde en
viss teknisk färdighet (särskildt i
elfenbenssnideriet) och visade en liflig sträfvan att skapa
kristna ideal. Men formens adel fick gifva vika
för materialets dyrbarhet, och dess sanning
gick under till följe af förakt för naturens
studium. I kroppsbildningen sträfvade man efter
yttre värdighet; ansigtet fick ett allvarligt och
gubbaktigt utseende, hållningen blef stel och
styf, och gestalternas proportioner gjordes
onaturligt långa, liksom de gammalkristna
italienska figurerna slutligen blefvo för korta och
hopkrympta.
(Till följd af ett ställe i Koranen, hvilket
varnar för afbildningar af mennisko- och
djurgestalter, blef Islams konst hänvisad
uteslutande till arkitekturen. Det enda exemplet på
arabisk figurskulptur utgöres af de oformliga
lejonen på den s. k. Lejongården i Alhambra.)
Den egentliga medeltidens konst börjar
med 1000-talet, med hvars ingång den kristna
menskligheten väcktes till nytt lif, då det
"tusenåriga riket" mot förmodan fortfor att ega
bestånd. Medeltidens konsthistoria delas i
tvänne perioder: den romanska, från 1000 till
1250 – med undantag för Frankrike, der
gotiken börjar redan före 1200 – och den
gotiska, från 1250 till 1500, utom för Italien, der
renaissancen framträder redan 1420. – b) Den
romanska bildhuggarekonsten. Tecken
till ett nytt skede i bildhuggarekonstens
utveckling möta vi i Tyskland redan på
900-talet (Tutilos elfenbensrelief, Otto II:s
diptykon m. m.), men i synnerhet i det följande
årh., då den romanska arkitekturen tager
plastiken i sin tjenst. Innehållet blef de traditionella
ämnena med symbolisk och kyrklig betydelse;
formen var antikiserande med spår af
bysantinskt inflytande, men med sträfvan efter
djupare uttryck och dramatiskt lif.
Elfenbenssnideriet, hvars teknik kom från Bysans och
hvilket nyttjades till diptyker, bokband, jagt-
och dryckeshorn m. m., utöfvadcs mycket, i
synnerhet i Bamberg, der den första tyska
bildhuggareskolan uppstod (omkr. 1000).
Samtidigt idkades bronsgjutning i Hildesheim,
der biskop Bernward (d. 1022) lät gjuta den
s. k. Kristuskolonnen och den märkliga,
reliefprydda dörren till domkyrkan. Bronsverk från
denna tid finnas äfven i Magdeburg, Erfurt,
Essen, Augsburg m. fl. städer. En ort, som
blef af den största betydelse för
bronsgjutningen, var Dinant (i Belgien). Bland de s. k.
dinaridiererna märkes Lambert Patras,
hvilken omkr. 1112 göt den på tolf bronstjurar
hvilande dopfunten i S. Barthélemy i Liege.
Det äldsta minnesmärket af stenskulptur är den
råa kolossala reliefen (korsnedtagningen, från
1115) på Externstenarna i Westfalen. En för
denna period högst sällsynt fulländning ega de
stenskulpturer, som finnas i Hecklingens kyrka,
och de, som pryda predikstolen och altaret i
Wechselburgs klosterkyrka; sin höjdpunkt når den
tyska romanska bildhuggarekonsten i statyerna
och relieferna på den s. k. gyllene porten i
Freiberg (omkr. 1250). – Mot slutet af
1000-talet blomstrade i Frankrike, i synnerhet i
Limoges, det på gränsen mellan plastik och
måleri stående emaljarbetet, härstammande från
Bysans. Minnen af fransk stenskulptur från
den romanska perioden finnas i kyrkor i S.
Gilles, Poitiers, Vezelay, Bourges, Chartres, Paris
och på fl. a. orter. Man anbragte gerna
fantastiska reliefer på pelarkapitälen. Bildstoderna
blefvo stela och kolonnlika. –Uti Italien är
bildhuggarekonsten under denna periods början
mera rå och barbarisk än i andra land. Först
mot slutet af 1100-talet visar hon någon
lyftning (i Verona, Milano, Parma, Pisa), och
derefter bringas hon plötsligt till en oväntad
blomstring af Nicola Pisano (f. mellan 1205 och
1207, d. omkr. 1280), hvilken, om ock endast
för en kort tid, väcker antiken till lif. Hans
förnämsta verk äro predikstolarna i Pisas
baptisterium och i Sienas domkyrka.
c) I spetsen för den gotiska periodens
konstnärliga sträfvanden går Frankrike. Den nya,
i detta land födda arkitekturens behof af
plastisk utsmyckning (statyer och reliefer för
kyrkornas fasader och portaler) skapade en
bildhuggareskola snart sagdt vid hvarje större kyrka.
De förnämsta af dessa skolor funnos i Paris,
Amiens, Bourges, Chartres och Rheims, och
skulpturens blomstringstid inföll under Ludvig
den heliges tid (1226–70). Då hade
framställningen kommit att omfatta icke endast bibliska
händelser och personligheter, utan äfven
franska konungar och nationalhjeltar, hvarjämte man
gerna dekorerade med burleska, halft
humoristiska framställningar af djeflar, drakar o. d.
Figurerna, i början ännu långsträckta, fingo
snart naturligare proportioner och friare
rörelser; draperiet behandlades mera efter antikens
sätt. Karakteristiskt för hela den gotiska
skulpturen är slutligen ett omisskänligt drag af
sentimentalitet samt en vekhet och mjukhet, som
framträder i synnerhet i de qvinliga gestalterna.
Af stor vigt voro skolorna i Tournay
(Belgien) – som fortsatte "dinandierernas"
verksamhet (bronsgjutning och stenskulptur;
grafvårdar) och kan uppvisa mästaren Guillaume
du Gardin (omkr. 1350) – och Dijon, hvars
förnämste representant var Claux Sluter,
skaparen af den berömde Mosesbrunnen i
sistnämnde stad (1399). – Den gotiska
bildhuggarekonsten i England utvecklade sig under
inflytande från kontinenten. En mängd
reliefprydda grafstenar och åtskilliga bronsverk från
denna tid vittna emellertid om betydande
inhemska krafter. – I Tyskland visar sig den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
