Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bildhuggarekonst (Plastik, Skulptur)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Äfven norr om alperna framträder i
bildhuggarekonsten en realistisk uppfattning,
grundad på naturstudium och begär att förse
grafmonumenten med porträttskulptur. Att den
nordiska plastiken emellertid icke nådde samma
höjd som den italienska, berodde dels af
bristen på antika konstverk, dels af en stark böjelse
för det fantastiska. Efter 1550 begynner
manierismen, och det nordiska sinnets djupa
innerlighet lemnar plats för ett kyligt
allegoriserande. I Tyskland bragtes träskulpturen
till en hög grad af utveckling dels af de redan
nämnde mästarna V. Stoss och Brüggemann,
dels af de båda Jörg Syrlin (far och son) i
Ulm och Wohlgemuth i Nürnberg.
Stenskulpturen, som mest nyttjades för grafvårdar,
odlades af den frankiska skolan med Adam
Kraft (d. 1507) i Nürnberg (reliefer på
Sebaldus-kyrkan m. m.) samt af T.
Riemenschneider (d. 1531) i Würzburg. Ett af denna
epoks mest betydande konstverk är Fredrik III:s
marmormonument i S. Stephan (Wien),
påbörjadt af Lerch från Leyden (d. 1493). Mindre
än trä- och stenskulpturen idkades
bronsgjutningen, som nästan endast i Nürnberg fick en
mera omfattande användning och der bragtes
till den högsta fulländning af P. Vischer och
hans söner. Peter Vischer (d. 1529) är en
af den tyska konstens störste mästare. Han
närmar sig mer och mer antiken, och hans stil
är ren och ädel. Hans berömda mästerverk
är Sebaldus-monumentet i Nürnberg. –
Spanien är rikt på härliga grafmonument, hvilkas
stil röjer inflytande från Michelangelo. Den mest
betydande spanske renaissance-bildhuggaren var
Berruguete (d. 1561). – Bildhuggarekonsten
i England och Frankrike var under denna
period mindre sjelfständig än i Tyskland. I
Frankrike gjordes slottet Fontainebleau af Frans I
till medelpunkten för landets konstnärliga
verksamhet. För detta slotts byggande och
plastiska utstyrsel uppstod den s. k.
Fontainebleau-skolan, hvilken nästan uteslutande bildade sig
efter italienskt mönster. Bland hennes mest
framstående skulptörer märkas Goujon, J.
Cousin, Prieur och Pilon (d. 1590).
e) Renaissance-skulpturens förfall börjar,
såsom ofvan är nämndt, redan med Michelangelos
död, och med 1600-talet uppstår en ny stil,
barocken, som utgick från Italien och i nära
två århundraden beherskade verlden. Bernini
(1598–1680) är representanten för denna stil,
som karakteriseras af sin sträfvan efter
pittoresk verkan samt af sin smak för raffinerad
sinlighet och teatraliskt patos (jfr Bernini,
G. L.). Till honom ansluta sig den i tekniskt
afseende förträfflige Algardi och den
affekterade Mocchi m. fl. Endast i
porträttskulpturen förmådde barockmästarna skapa något
verkligt godt. – I Frankrike märka vi Puget
(d. 1694), Girardon, Frémin, de båda
Coustou, Pigalle (d. 1785) och den i Rom
verksamme Legros (d. 1719). – I
Nederländerna, som visserligen följde den gifna
tidsriktningen, men der plastiken visar ett
kraftigare natursinne samt en ädlare och måttfullare
stil, märkas Duquesnoy (d. 1644) och
Quellinus. – Tyskland, hvars konstnärliga
verksamhet förlamades af det trettioåriga kriget,
räknar icke många framstående bildhuggare
under denna långa period. Den bäste var den af
nederländskt inflytande påverkade Andreas
Schlüter (d. 1714), hvars förnämsta verk är
Den store kurfurstens ryttarestaty (brons) i
Berlin. I Wien arbetade något senare R.
Donner. – I svenska kyrkor och slott finnes en
mängd barockskulpturer, mestadels härrörande
från utländska konstnärer. Vid
slottsbyggnaden på Drottningholm arbetade Nicolas
Millich från Brabant, som ditkallades 1669
(de nio musabilderna i slottstrappan), och
bremaren B. Precht (d. 1738; åtskilliga dekorativa
arbeten på Drottningholm, altarverket i Upsala
domkyrka). Vigtigare blef den konstnärsskola,
som uppstod vid Stockholms
slottsbyggnad, och inom hvilken skulpturens främste
idkare voro fransmännen J. Ph. Bouchardon
(d. 1753) och Larchevesque (d, 1778;
Gustaf Vasas och Gustaf II Adolfs statyer i
Stockholm). Den svenska medaljgravörskonsten
stod under denna period mycket högt,
representerad af Karlsteen (d. 1718), Hedlinger,
Fehrman, Ljungberger (d. 1787) m. fl.
f) Mot slutet af 1700-talet inträder en ny
lyftning. Konsthistorikern Winckelmann
öppnar verldens ögon för den grekiska konstens
skönhet. De gamla traditionerna afklippas af
den stora revolutionen. Den förra manierismen
börjar försvinna och lemna plats för en ädlare
stilkänsla, och den föregående periodens
affektation viker för en renare, klassisk uppfattning.
På skulpturens område går en svensk, Sergel
(1740–1814), i spetsen för denna nya
renaissance, som fortsattes af en italienare, Canova
(1757–1822), och fulländas af en dansk,
Thorvaldsen (1770–1844). Dock gjorde sig
hvarken Sergel eller Canova fullt fria från
barocken, af hvilken många bland deras skapelser
bära tydliga spår. Canova är ännu raffineradt
graciös, t. o. m. i mansfigurerna, Sergel är
klassisk endast i friskulpturen (efter sådana
mönster som Apollo di Belvedere, Den döende
gallern o. d.), och båda äro stilvidriga i reliefen,
hvilken pånyttföddes först af Thorvaldsen
(Alexandertåget). Denne konstnär, "som, än en
gång gripande Praxiteles’ mejsel, skapade en
ny odödlig olymp", var stor och äkta plastisk
äfven i friskulpturen, och hans kyska och ädla
verk hafva gifvit honom rang af den kristna
plastikens störste mästare (Kristus, Apostlarna,
Grafvårdar, Jason, Venus, Mars m. m.). –
Bland de mest framstående konstnärerna under
denna sista period uppräkna vi endast följande.
Uti Italien: Tenerani, Bartolini, Vela, Duprè;
i Frankrike: Chaudet, Hondon (d. 1828,
naturalist), Bosio, Cortot, Pradier (idealist), Rude,
Duret, (realist); i Holland: Kessels; i
England: Flaxman, Chantrey, Gibson; i
Tyskland: Dannecker, Schadow (realist), Tieck, Rauch
(Fredrik d. stores ryttarestaty i Berlin), Kiss,
Wolf, Rietschel (ypperlig framställare af
historiska porträtt), Hähnel, Launitz, Schwanthaler
(romantisk riktning), Steinhäuser; i Danmark:
Freund, Bissen (porträtt), Jerichau; i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
