Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bernhardi, August Ferdinand - Bernhardi, Teodor von - Bernhardin, S:t (San Bernardino) - Bernhardin-orden, munkorden. Se Cisterciens-orden - Bernhards-kräfta, zool. Se Eremit-kräfta - Bernhardy, Gottfried - Berni, Francesco - Bernina - Bernini, Giovanni Lorenzo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som filolog mest bekant genom Vollständige
lateinische grammatik (1795–97), Vollständige
griechische grammatik (1797), Sprachlehre
(1801–03) och Anfangsgründe der sprachwissenschaft
(1805). Till Tieck och bröderna Schlegel stod
B. i intimt förhållande och deltog med ifver i
deras estetiska sträfvanden, hvarom vittna såväl
hans teaterkritiker som hans afhandling Über
den Philoktet des Sophokles (1811) och i
synnerhet de af honom och Tieck utgifna qvicka
och skämtsamma Bambocciaden (1797–1800).
En frukt af B:s lärareverksamhet är hans
Ansichten über die organisation der gelehrten
schulen (1818).
Bernhardi, Teodor von, tysk diplomat och
historieskrifvare, f. 1802 i Berlin, blef 1866
preussiskt legationsråd och gjorde s. å.
fälttåget i Italien såsom preussisk militärfullmäktig.
Derefter verkade han till 1871 såsom tysk
diplomat i Italien, Spanien och Portugal. Han har
utgifvit Denkwürdigkeiten aus dem leben des
kaiserlich-russischen generals Karl Friedrich
von Toll (1856–58, 2 uppl. 1865–66),
Geschichte Russlands und der europäischen politik
in den jahren 1814–31 (1863) m. m.
Bernhardin [dä’ng], S:t (San Bernardino),
bergpass i Graubünder-alperna (i Schweiz),
hvilket leder från Mesoccodalen till Rhendalen.
I närheten af dess högsta höjd 1,950 m. (6,580 f.)
ligger ett härberge.
Bernhardin-orden, munkorden. Se
Cisterciens-orden.
Bernhards-kräfta, zool. Se Eremit-kräfta.
Bernhardy, Gottfried, tysk filolog och
literaturhistoriker, f. i Landsberg
(Mark-Brandenburg) 1800, d. 1875 såsom professor och
öfverbibliotekarie vid universitetet i Halle. Redan
som ganska ung gjorde han sig bekant genom sin
skrift Eratosthenica (1822), hvarpå följde hans
förtjenstfulla upplasror af "Dionysius
Periegetes" (1828) och "Suidas lexikon" (1834–39, ny
uppl. 1851–53) samt Wissenschaftliche syntax
der griechischen sprache (1829), i hvilket arbete
han sökte kritiskt framställa den grekiska
syntaxens historiska utveckling. Såsom ett tillägg
till det sistnämnda utgaf han 1869
Paralipomena syntaxis graecae. Ännu mera kända äro
B:s Grundriss der römischen litteratur (1830,
5:te uppl. 1869), Grundriss der griechischen
litteratur (1836–45, 3:dje uppl. 1861–72) och
Grundlinien zur encyklopädie der philologie
(1832). Genom sin lärdom och sitt skarpsinne
var B. en vägbrytare på den klassiska
literaturhistoriens område. B. L.
Berni, Francesco, italiensk skald, f. i
Toscana omkr. 1490, härstammade från en adlig,
men utfattig slägt och tog anställning som
sekreterare hos ett par prelater i Rom, der
han var själen i det muntra skaldelaget
"Accademia dei vignajuoli" (vingårdsarbetarnas
akademi). 1535 blef han kanonikus i Florens och
kom i stor ynnest hos mediceerna. Död 1536.
B., som italienarna räkna till sina klassiske
författare, odlade framför allt den
humoristisk-burleska poesien och bragte denna diktart till
en sådan fulländning, att den efter honom blef
kallad poesia bernesca. Hans förnämsta
verk är dikten Orlando innamorato (1541), i
hvilken han på ett travesterande sätt omarbetade
Bojardos epos med samma namn.
Bearbetningen bragte genom sin glänsande diktion
originalet i glömska och har ännu i Italien
företräde framför detta. B. författade äfven
ypperliga latinska skaldestycken. Hans Opere
burlesche (1548–55) finnas intagna i samlingen
"Classici italiani" (1806).
Bernina, bergskedja på gränsen mellan
Lombardiet och schweiziske kantonen Graubünden,
utgör en del af de Rätiske alperna. Den högste
toppen, Piz B. (Bernina-hornet), uppnår en
höjd af 3,712 m. (12,472 f.). Inn- och
Adda-dalarna förbindas genom Bernina-passet.
Bernini, Giovanni Lorenzo, italiensk
arkitekt och bildhuggare, f. i Neapel 1598, var
den rikt begåfvade konstnär, af hvilken den s.
k. barockstilen fick sin utbildning. Sedan
Michelangelo har ingen mästare beherskat sin
egen och följande tids smak så fullständigt och
så länge som B. Under sex påfvars
pontifikat och i synnerhet under Urban VIII:s,
hvilkens gunstling han var, fyllde han med sina
verk Rom, som genom dem fick mycket af sin
nuvarande prägel. 1629 efterträdde han Maderna
såsom öfverbyggmästare vid Peterskyrkan. Af
Ludvig XIV kallades han 1663 till Paris för
Louvre-byggnadens skull och mottogs der med
furstliga ärebetygelser, hvilket dock ej
hindrade, att hans ritningar sedan utbyttes mot
Claude Perraults. Äfven af flere andra kungliga
personer, t. ex. drottning Kristina af Sverige,
åtnjöt han mycken ynnest och efterlemnade vid
sin död, 1680 i Rom, en för den tiden oerhördt
stor förmögenhet. – Hvad som företrädesvis
utmärker barocken, sträfvan att åstadkomma en
pittoresk verkan äfven inom arkitekturen och
plastiken, kännetecknar naturligtvis i hög grad
B:s verk, som visserligen förråda ett mäktigt
snille och nog tillfredsställde en på teatralisk
ståt och sinlig retelse begifven tid, men hvilka
genom sin manierism och sina öfverdrifter stöta
det sanna skönhetssinnet och mången gång ligga
utanför den äkta konstens gränser. Hvilka
orimligheter han kunde tillåta sig såsom arkitekt,
derom vittna bl. a. Peterskyrkans kolossala
altartabernakel af förgylld brons med skrufformiga
kolonner, brutna gaflar och svängda linier. Och
till detta verk, beklagligt kanske mest genom
det förderfliga inflytande det utöfvat, fick
Panteons förhall släppa till sin dyrbara antika
takbeklädnad. Af B:s arkitektoniska arbeten må
här vidare nämnas Dubbelkolonnaden rundt om
Petersplatsen, hans förnämsta verk, hvilket också
gör honom mycken heder, samt Palazzo
Barberinis fasad och den genom perspektivisk
afsmalning och skickligt anordnad belysning
effektfulla trappan Scala regia i Vatikanen. –
Betecknande för de utsväfningar, som B:s fantasi
gjorde på skulpturens område, är hans
ungdomsarbete Apollo förföljande Dafne, som håller
på att förvandlas till ett lagerträd – ett ämne,
som tillhör den diktande fantasien, men ej ligger
inom plastikens område. Redan denne – för
öfrigt delikat behandlade – grupp röjer den smak
för raffinerad sinlighet, hvilken når sin höjdpunkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
