Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bernhard, hertig af Sachsen-Weimar - Bernhard af Clairvaux - Bernhardi, August Ferdinand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öppnade han icke dessa, utan förde sina
trupper plötsligt nästan på fiendevis in i Schwaben
till de trakter, som voro afsedda till underhåll
för Horns folk. Ett ovänligt möte mellan båda
fältherrarna egde rum i Ulm. I Juli 1634, då
Regensburg allvarsamt hotades, måste de förena
sig. De lyckades ej rädda denne stad, skilde
sig åter och förenade sig å nyo. De skulle
undsätta det belägrade Nördlingen. När de
framryckte till dess hjelp, invecklade B:s
häftighet dem i en strid, innan de förstärkningar
kommit, som de skulle invänta. Slaget vid
Nördlingen, som, börjadt d. 26 Aug. 1634,
egentligen utkämpades dagen derpå, blef ett
fullkomligt nederlag för Sveriges vapen. Horn
tillfångatogs och B. flydde. – Med de trupper,
som B. lyckats hopsamla, gick han öfver Rhen
vid Mainz. Snart mottog han af Heilbronnska
förbundet öfverbefälet. Efter ett olyckligt anfall
på Frankfurt a. M. gjorde han i Sept. 1635 ett
ärofullt återtåg till Metz. Frankrike, som hade
afslutit ett fördrag med Heilbronnska förbundet
och sedan förklarat Spanien krig, sökte nu, i
hopp att derigenom fästa segern vid sina fanor,
draga den berömde fältherren på sin sida. I
Okt. 1635 ingick detta rike med B. ett fördrag
i S:t Germain. Han skulle få Elsass och
Hagenau samt årligen en viss penningsumma, mot
det att han hölle 12,000 man i fält, hvilka han
skulle leda uteslutande enligt den franske
konungens befallningar. Då han nu af
Heilbronnska förbundets trupper, åtminstone till större
delen, bildade den här, som han skulle hålla i
fält åt Frankrike, bröt han på ett föga hedrande
sätt sina förbindelser till detta förbund. B:s
fälttåg 1636 inskränktes hufvudsakligen till
Elsass och Lothringen, men 1637 öfvergick han
Rhen. Han måste visserligen inom kort draga sig
tillbaka och slog då läger i Basels biskopsdöme,
men i Jan. 1638 förde han sin här åter öfver
floden. Han vann en lysande seger vid
Rheinfelden, Freiburg föll i hans händer, och
derefter vidtog han anstalter att innesluta Breisach,
"Elsass’ nyckel och Tysklands bålverk". Sedan
han vid Wittenweyer vunnit en ny seger,
börjades den vigtige platsens egentliga belägring.
B. slog en undsättningshär och nödgade en
annan att återtaga. I Dec. 1638 måste Breisach
gifva sig. Men under det hjelten nu uppgjorde
vidtutseende planer, öfverraskades han af döden
d. 8 Juli 1639 i Neuenburg vid Rhen. Sedan
1655 hvilar hans stoft i Weimar, i hans fäders
grafhvalf. – Bildad i Gustaf Adolfs skola, var
B. en af trettiåriga krigets störste härförare.
Såsom statsman var han varmt tillgifven den
protestantiska saken och en ståndaktig fiende
till det katolska Österrike, hur mycket han ock
derjämte må hafva varit ledd af sjelfviska
afsigter. E. B.
Bernhard af Clairvaux, kallad "den helige",
utan tvifvel den störste och mest betydande bland
medeltidens asketer och mystiker, föddes 1091
i Fontaines, i Bourgogne. Redan vid sin födelse
invigdes han af sin fromma moder till Guds tjenst.
Också visade sig hos honom tidigt ett uteslutande
åt de himmelska tingen hänvändt sinne, och vid
23 års ålder lät han, jämte några likasinnade,
inskrifva sig som medlem af det några år förut
stiftade cisterciens-klostret i Citeaux, der den
helige Benedikts regel noggrant efterlefdes. Der
gjorde B. sig snart känd för sitt ytterligt stränga
iakttagande af alla munklifvets fordringar.
Ryktet om hans helighet och fromhet spred sig ock
vida omkring, i synnerhet sedan han 1115
blifvit utsedd till abbot i det nyanlagda
cisterciens-klostret Clara Vallis (Clairvaux).
Genom honom blef detta snart ett mönster för
alla andra samtida kloster, och redan under B:s
lifstid räknades det som moderkloster för 160
cisterciens- eller, såsom de till hans ära
benämndes, bernhardin-kloster. B:s verksamhet
inskränkte sig dock ej inom klostermurarna:
han utöfvade ett utomordentligt inflytande på
hela sin tid. Hans viljekraft, hans eldiga
vältalighet och hans all verldslig vinning och ära
försakande fromhet gjorde, att han betraktades
som ett himmelens sändebud, hvarhälst han
uppträdde. Påfvar och furstar sökte ödmjukt
hans råd och underordnade sig villigt hans
föreskrifter. Detta sitt anseende gjorde han ock
mången gång med stor kraft gällande. Så t. ex.
förmådde han genom sitt bestämda och
energiska uppträdande en af de mäktigaste furstarna
i Frankrike, Vilhelm af Aquitanien, att erkänna
Innocentius II som rättmätig påfve i stället för
den af hertigen hyllade motpåfven Anaklet,
sedan han förut lyckats bringa konung Ludvig
VI af Frankrike och hela det franska kleresiet
till samma erkännande. Äfven påfven Eugenius
III hade till icke ringa del B. att tacka för sin
påfvevärdighet. Äfven bidrog B. kraftigt till
att den på hans tid inrättade Tempelherrarnas
orden vann så stor betydelse. Att det andra
korståget kom till stånd, var främst hans verk.
Försedd med påflig fullmakt drog han sjelf
predikande omkring i såväl Frankrike som i Tyskland
och förmådde stora skaror att taga korset mot
de otrogne. Genom sin öfvertygande
vältalighet och sitt milda, kärleksfulla uppträdande
lyckades han äfven återvinna för kyrkan en icke
ringa del af de många på hans tid vid Rhen
och i södra Frankrike uppdykande antikyrkliga
sekterna. Sjelf tillgifven mystikens
grundsatser, följde han dock i detta hänseende en
praktisk-kyrklig riktning och försvarade med kraft
och framgång det kyrkliga lärobegreppet gent
emot en Abailards angrepp. B. dog i
Clairvaux 1153 och kanoniserades redan 20 år
derefter. Luther yttrar om honom: "Har det
någonsin funnits en from och gudfruktig munk,
så är det den helige Bernhard: honom sätter
jag långt öfver alla munkar och påfvar på
jorden, och hans like har jag hvarken hört eller
känt". – B:s efterlemnade skrifter
(hufvudsakligen dogmatiska afhandlingar, predikningar,
bref och kristliga hymner af stort värde) äro
bäst utgifna af Mabillon (1667, 1696 och 1719).
Jfr Neander, "Der heilige B. und sein zeitalter"
(1813) och Ellendorf "Der heilige B. und die
hierarchie seiner zeit" (1837). J. H. B.
Bernhardi, August Ferdinand, tysk
språkforskare och författare, f. 1770 i Berlin, d.
derstädes 1820 såsom konsistorialråd och direktor
vid Friedrich-Werderska gymnasiet. Han är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
