Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berneck, Karl Gustav von - Berner-Oberland, södre delen af den schweiziske kantonen Bern - Berner-Oberland-ras (Freiburg-) - Bernfjördr - Bernhard, S:t, Stora och Lilla - Bernhard, Carl, psevdonym för den danske författaren Saint-Aubain - Bernhard, konung af Italien - Bernhard, hertig af Sachsen-Weimar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
militärvetenskapliga verk äro Elemente der taktik für
alle waffen (6:te uppl. 1870) och Geschichte der
kriegskunst (3:dje uppl. 1867).
Berner-Oberland, södre delen af den
schweiziske kantonen Bern.
Berner-Oberland-ras (Freiburg-), en af
de i Schweiz förekommande nötkreatursraserna,
utmärker sig genom sin ovanliga storlek och
groflek. Korna lemna en ganska stor mängd
fet mjölk, hos hvilken gräddhalten är under
vintern omkr. 20 och under sommaren 13
volymprocent.
Bernfjördr, fjärd på Islands östkust, i södra
Mula-syssel. Den har en redd och en
handelsplats vid viken Djupavåg. En mycket svår
segelled förer in till redden. C. R.
Bernhard, S:t, Stora och Lilla, bekanta
alp-pass. Öfver det förstnämnda, beläget i
kantonen Wallis, österut från Mont Blanc, på
Penninske alperna, går vägen mellan Rhônes
och Dora Balteas floddalar, från Martigny till
Aosta. Helt nära passets högste punkt (2,478
m. = 8,326 f.) och invid en liten sjö, ligger det
bekanta, 962 grundlagda S:t Bernhards-klostret
(hospitiet), hvars munkar hafva till särskild
uppgift att härbergera och förpläga resande samt
under den farliga årstiden, med tillhjelp af sina
präktiga hundar, rädda i nöd stadda färdmän.
Många gånger, såväl i äldre som i nyare tider,
hafva krigshärar förts på denne väg. Mest
berömdt är Bonapartes tåg (d. 15–21 Maj 1800).
– Lilla S:t B. (2,200 m. = 7,392 f.) är
beläget i Savojen, söderut från Mont Blanc, och
räknas till de Grajiske alperna. Det bildar
öfvergången från Aosta till Bourg S:t Maurice
i Tarentaise-dalen. Äfven på Lilla S:t B.
finnes ett hospitium, som skötes af munkar från
Stora S:t B. J. H.
Bernhard, Carl, psevdonym för den danske
författaren Saint-Aubain.
Bernhard, konung af Italien, naturlig son till
Karl den stores son Pipin, upphöjdes 812 af
sin farfader till konung af Italien. När Ludvig
den fromme 817 delade riket mellan sina söner,
ansåg B. sig förorättad och grep till vapen, men
blef tillfångatagen och bländad, till följd hvaraf
han dog 818.
Bernhard, hertig af Sachsen-Weimar, den
yngste af hertig Johan III:s åtta söner,
härförare, föddes 1604 i Weimar. Hans håg förde
honom vid mycket unga år ut i det stora tyska
kriget. Han kämpade under Mansfeld vid
Wiesloch 1622, under Georg Fredrik af Baden vid
Wimpfen s. å., under Kristian af Braunschweig
vid Stadtloo 1623. Derefter gjorde han resor
i England och Holland. 1625 gick han i
Kristian IV:s tjenst och fick af honom ett
rytteriregemente, med hvilket han led nederlag i
Holstein 1627. S. å. finner man honom hos
holländarna vid belägringen af ’s Hertogenbosch.
När Gustaf II Adolf uppträdde i Tyskland,
synes B., liksom flere andra tyska furstar, i
början hafva tvekat att sluta sig till honom. Efter
inledda underhandlingar infann han sig dock
ändtligen i svenskarnas läger vid Werben
sommaren 1631. Hans tapperhet förskaffade
honom en utnämning till öfverste för
lifregementet till häst. I Leipzig-slaget deltog han icke,
men kort derefter slöt han i Erfurt förbund
med Gustaf Adolf och följde honom sedan
under det segerrika tåget genom Franken mot Rhen.
När konungen i början af 1632 från Mainz bröt
upp till Franken, qvarlemnade han trupper under
befäl af B. och pfalzgrefven Kristian af
Birkenfeld. Oenighet mellan dessa båda furstar
förmådde snart konungen att skilja dem åt. I
spetsen för en härafdelning framträngde B.
derefter till Bodensjön och hade redan inbrutit i
Tyrolen, då han återkallades till Nürnberg af
konungen, som der slagit läger midt emot
Wallenstein. När Gustaf Adolf i början af Sept.
vände sig mot Bajern, gaf han hertigen i
uppdrag att bevaka Mainfloden. Det dröjde ej
många dagar, innan äfven Wallenstein lemnade
sitt läger utanför Nürnberg; han tågade mot
norr, ville intaga Thüringen och Weimar samt
ämnade på detta sätt afstänga svenskarna från
Östersjön. Det blef B. förbehållet att göra denne
plan om intet; han skyndade sig att besätta
Thüringerpassen och försvarade dem sedan mot
Wallenstein, hvilken nu i stället inföll i den
sachsiske kurfurstens land. I Schleusingen
(Thüringen) sammanträffade B. med Gustaf Adolf,
hvilken ilade den betryckte kurfursten till hjelp.
Hertigen var missnöjd öfver att han ej ensam
fick utföra striden mot Wallenstein, och han
dolde icke sina känslor. Emellertid följde han
den svenske konungen, och i slaget vid Lützen var
det B., som efter dennes död öfvertog högsta
befälet och förde den fallne hjeltens här fram
till seger. Han var då endast 28 år. –
Någon tid efter slaget delades den svenska hären.
B. bröt i Jan. 1633 med en afdelning upp och
tågade öfver Thüringerwald till Franken, och
i April s. å. förenade han sig vid Donauwörth
med Horn. Hvarken nu eller längre fram rådde
full enighet mellan dessa fältherrar, och denna
omständighet blef olycksbringande för de
svenska vapnen. Ett infall skedde i Bajern, men
efterföljdes af återtåg. Äfven om icke B.,
såsom Kristina trodde, stiftade den
sammansvärjning mellan officerarna, hvilken utbröt kort
derefter, yttrade han dock, att deras fordringar
voro billiga, ehuru ordalagen voro för hårda,
och han försummade icke det nu sig erbjudande
gynsamma tillfället att göra gällande sina egna
anspråk inför Oxenstjerna, styresman i det nyss
stiftade Heilbronnska förbundet. Han tilltvang
sig biskopsdömena Bamberg och Würzburg
såsom län under den svenska kronan. Sedan han
skilt sig från Horn, intog han i Nov. 1633 den
vigtige staden Regensburg, hvars katolska
presterskap rönte en omild behandling af den stränge
protestantiske fursten. När Wallenstein i
början af 1634 stod redo att affalla från kejsaren
och genom bud på bud yrkade en förening
mellan sig och B., samlade denne, trots sitt
starka misstroende till den tvetydige fältherren,
sitt folk i närheten af den böhmiska gränsen.
Vid underrättelsen om mordet i Eger ryckte
han fram för att begagna sig af förvirringen i
Wallensteins här, men såg sig snart nödsakad
att återvända. Ehuru han åt sin uthungrade
här hade egna förråd af lifsmedel i Würzburg,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
