Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Armeniska kyrkan - Armeniska literaturen - Armeniska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nes i Bebek vid Konstantinopel, armeniska kollegier
i Paris och Skutari. (Jfr S. Martin’s "Mémoires
historiques et géographiques sur l’Arménie", Paris
1819. 2 B.)
E. J. Ö.
Armeniska literaturen. Huruvida de i Armenien funna
kilinskrifterna tillhöra detta lands literatur, är
en ännu oafgjord fråga, då man icke lyckats finna på
hvad språk de äro affattade. Man känner ej någon
literatur, som är äldre än tiden för kristendomens
införande och apostelen Grigor Lusavoritsch är
äfven, efter hvad man vet, den förste armeniske
skriftställaren. På 400-talet rådde en liflig
verksamhet på det literära området. Sahak och
Mesrob öfversatte bibeln från grekiskan, och från
dem härstammade en hel skola af skriftställare
mest på det religiösa området. Mesrobs berömdaste
lärjunge var Moses af Korene (d. 487). Bland hans
arbeten, utgifna i Venedig 1843, märkes främst en
armenisk krönika, hvilken utgör ett hufvudverk i
den armeniska literaturen och blifvit öfversatt på
flere europeiska språk (på franska af Le Vaillant
de Florival, Paris 1841; på ryska af Emin, Moskva
1858; på tyska af Lauer, Kegensb. 1869). Från samma
tid härröra en mängd öfversättningar af grekiska och
syriska författares arbeten, hvilkas original nu äro
förlorade. Sådana arbeten äro t. ex. Eusebii krönika,
Chrysostomi homilier m. fl. Sedermera fortgick en
tidtals ganska hög blomstring i literaturen ända till
slutet af 1300-talet. De märkligaste författarna
äro teologerna Johannes Odsnensis (på 700-talet),
Grigor Narekensis (d. 1003) och Nerses Klajetsi
(på 1100-talet), den senare äfven framstående som
skald, samt historieskrifvarna Johannes Katholikos,
Thomas Ardzeruni, Mattheos Urrhajensis, Vardan
den store, Kirakos, Malachias m. fl. De armeniske
häfdatecknarnas arbeten äro af högt värde för
kännedomen om Orientens medeltidshistoria. Med
1400-talet inträder literaturens förfall,
och få arbeten af betydenhet hafva sedan dess
utkommit. Armenierna äro dock lifligt intresserade
för studiet af sitt lands literatur, och armeniska
boktryckerier finnas eller hafva funnits i de fleste
städer, der armeniska köpmän bosatt sig. På de senare
årtiondena hafva äfven tidningar och tidskrifter på
armeniska språket börjat utkomma.
Armeniska språket hör till den indoeuropeiska
språkstammen. Detta uppvisades för första gången af
Petermann i hans armeniska grammatik (Grammatica
linguæ armeniacæ, Berlin 1837) och bekräftades
sedermera af Windischmann, Diefenbach, Gosche,
de Lagarde m. fl. samt slutligen af den jämförande
språkforskningens grundläggare, Fr. Bopp, i 2:dra
upplagan af hans berömda "Vergleichende grammatik"
(Berlin 1857-61). Den sistnämnde, såväl som flere
bland föregångarna, bestämde armeniska språket närmare
såsom eraniskt(jfr Ariska språk), d. v. s. närmast
i slägt med zend och fornpersiska. Till denna åsigt
har ock Fr. Müller i Wien afgjordt slutit sig i en
följd af afhandlingar (sedan 1861 i Sitzungsberichte
der Wiener akademie), som han egnat åt armeniskans
vetenskapliga undersökning i etymologiskt
och grammatiskt hänseende. Müller anser
detta språk jämte ossetiskan bilda en hufvudafdelning
af den eraniska språkfamiljen, hvars andra hufvudgren
enligt honom omfattar fornpersiska och zend samt
nyare dermed beslägtade språk, såsom kurdiska och
afganiska (det förra stående närmare fornpersiska,
det senare närmare zend). Hübschmann, som först (i
sitt arbete "Zur casuslehre", München 1875) anslöt
sig till denna åsigt, har helt nyligen (i Kuhns
"Zeitschrift fur vergleichende sprachforschung",
b. XXIII, h. 1) efter en omsorgsfull undersökning
kommit till det resultat, att armeniskan bör betraktas
som en sjelfständig språkgren, stående mellan de
eraniska och de lettisk-slaviska språken. Hübschmann
framställer ock den förmodan, att jämte armeniskan
flere mindre bekanta språk i Mindre Asien hafva bildat
denna egna språkfamilj. - Det armeniska språket plägar
indelas i fornarmeniska l. den klassiska armeniskan
och nyarmeniska l. vulgärarmeniskan. Det förra är
literaturspråket från tiden mellan 5:te - den ännu
äldre literaturens språk är obekant - och 12:te
årh. och måste nu anses som ett dödt språk, ehuru
det fortfarande är det lärda och kyrkliga språket
(jfr latinet!). Från 12:te årh. förändrades den
klassiska armeniskan allt mer och utträngdes slutligen
af det lefvande folkspråket l. nyarmeniskan. De
dialektiska skiljaktigheterna äro numera ganska
stora; man särskiljer två hufvudmunarter: den vestliga
i Turkiet och den östliga l. armeniskan i Persien och
Indien. - Ett armeniskt språk - tusen år, eller mer,
äldre än den äldsta kända fornarmeniskan - har man
på senaste tider velat finna i kil-inskrifterna
på Vansjöns strandklippor (så Mordtmann i
"Zeitschr. d. deutsch. morgenl. gesellsch.", b. XXVI);
men andra kunniga granskare anse dessas armeniska
karakter ännu alldeles obevisad. Det armeniska
språket är för språkforskaren i flere hänseenden
af stort intresse; så genom de högst märkliga
nybildningarna, i synnerhet vid verbalböjningen, der
många nya former trädt i stället för gamla förlorade,
så genom den egendomliga armeniska konsonantiska
ljudskridningen (jfr Ljudskridning), hvarigenom i
nyarmeniskan i Turkiet t. ex. Tiridates, Tigranes
uttalas Dertad, Dikran (der hårda och lena konsonanter
bytt plats). Armeniskan är starkt uppblandad med
främmande beståndsdelar, såsom persiska, turkiska,
arameiska, grekiska. - Armeniskan har ett eget
alfabet med 38 bokstäfver, hvilket med undantag
af de två sista, som tillkommit med den nyarmeniska
perioden, bildades efter det grekiska i början af 5:te
årh. (409-10) af patriarken Mesrob (l. Miesrob efter
nyare uttal). Redan förut hade emellertid armenierna
haft ett alfabet, lånadt från ett semitiskt. Detta,
som hade 22 tecken, hade emellertid småningom råkat
i glömska. - Af armeniska grammatiker kunna nämnas,
utom Petermanns ofvan nämnda, på latin skrifna, en
på franska af Cirbied (Paris 1823) och en på tyska af
Lauer (Wien 1869). En krestomati finnes af Petermann
(2:dra uppl., Berlin 1872). Af lexikon må nämnas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
