Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Armenien - Armeniska kyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Artabazos föll sedan i romarnas händer och blef på
Antonii anstiftan mördad 31 e. Kr., hvarefter landet
införlifvades med romerska riket.
Lill-Armenien innehades efter Tigranes’ fall af
flere romerska lydfurstar efter hvarandra, blef 70
e. Kr. romersk provins (Armenia minor) och efter
verldsväldets delning en provins i det östromerska
riket. Omkr. 1080 lyckades Ruben, en slägting till
bagratiderna i Stor-Armenien, att i Lill-Armenien
grunda ett sjelfständigt rike, som under hans
efterkommande, rubeniderna, utsträckte sig öfver
Cilicien och Kappadocien. Dessa furstar spelade en
betydande rol under korstågen, och 1198 lät en bland
dem, Leo II, kröna sig till konung i Tarsos. Men inre
tvister och anfall från de muhammedanske grannstaterna
bröto rikets kraft, och 1375 eröfrades det af sultanen
i Egypten. Den siste konungen, Leo VI (af huset
Lusignan, till mödernet en rubenid), föll i egyptisk
fångenskap och begaf sig efter sin frigifning till
Paris, der han dog 1393. Lill-Armenien blef derefter
en egyptisk provins, intogs 1403 af turkomannerna och
1508 af perserna, hvilka kort derefter undanträngdes
af osmanerna, som nu äro landets herrar.
Stor-Armenien blef i flere hundra år ett tvistefrö
mellan romarna och parterna (sedan perserna), hvilka
ömsevis tillsatte vasallfurstar. 286 e. Kr. gjorde
Tiridates den store med romersk hjelp landet åter
fritt, och under hans tid infördes kristendomen;
men 428 eröfrades det åter af de nypersiske
sassaniderna, gick efter dessas fall (632) öfver till
de arabiske kaliferna och innehades sedan tidtals af
östromarna. Landet hemsöktes hårdt under dessa strider
och blef illa medfaret af de främmande regenternas
ståthållare, de persiske marzpanerna, de arabiske
ostikanerna och de östromerske kuropalaterna. 885
påsatte sig Askot, af bagratidernas slägt, med
kalifens tillstånd konungakronan, och hans ätt
bibehöll sig till 1046, då större delen af landet
eröfrades af östromarna. Några småfurstar sökte
sedan bibehålla sig, men dessa dukade vid midten af
1200-talet under för mongolerna. Dermed försvann den
sista skymten af Stor-Armeniens nationella
sjelfständighet. 1472 blef det en persisk provins, hvars
vestliga område 1522 eröfrades af osmanerna. Perserna
hafva sedan efter hand (senast 1829) måst till
ryssarna afstå större delen af sitt armeniska område.
Turkiska Armenien omfattar nu Lill-Armenien och
vestra delen af Stor-Armenien (ejaletet Erzerum
och delar af de i s. derom belägna ejaleten
Diarbekr och Bagdad) med städerna Erzerum, Kars och
Van. Ryska A. innefattar Stor-Armeniens nordöstra del
(guvernementen Erivan och Elisabetpol samt en del af
Tiflis) med staden Erivan och klostret Etschmiadzin,
sätet för den armeniska kyrkans öfverhufvud. Persiska
A. utgör Stor-Armeniens sydöstra hörn (en del af
prov. Aserbejdjan). Utom af de egentlige armenierna
bebos landet af turkar, kurder, tatariska stammar,
georgier m. fl. Talspråken äro nyarmeniska, tatariska
och kurdiska.
Armenierna tillhöra den indo-europeiska stammens
östre gren och anses af somliga bilda en
öfvergång till denne stams vestre (europeiske)
gren. Deras antal uppskattas till omkring
2 1/2 mill., men endast omkr. l mill. bor i
sjelfva Armenien. Flertalet är kringspridt i
grannlanden. 500,000 bo i det europeiska Ryssland,
400,000 i europ. Turkiet, 100,000 i Persien, 16,000
i Österrike-Ungern; för öfrigt äro armenier bosatta
i Ostindien, Nord-Afrika och i många af städerna vid
Medelhafvet. De hafva utpräglade anlag för köpenskap;
en stor del af vestra Asiens handel går genom
deras händer. Armeniska handelshus finnas sålunda
i Kalkutta, Madras, Bombay, Kairo, Konstantinopel,
Petersburg, Wien, Triest, Venedig, Marseille, London,
Amsterdam m. fl. städer. Oaktadt sin splittring
på så skilda orter bibehålla dock armenierna med
seghet sin nationella egendomlighet och bilda inom
sig slutna menigheter.
Armeniska kyrkan. I Armenien fick kristendomen insteg
redan i 2:dra årh., men utbreddes i synnerhet från
början af det 4:de under konung Tiridates (Terdat)
genom Gregorius Illuminator ("upplysaren"), en
infödd armenier, som vigdes till landets biskop (död
340). En annan armenier, Mesrob (i slutet af 4:de
och början af 5:te årh.), gaf sitt folk alfabet och
bibelöfversättning. År 536 öfvergick emellertid den
armeniska kyrkan till monofysitismen och har allt
sedan varit schismatisk. Sedan ryssarna eröfrat
Erivan, har hon sin tyngdpunkt i Ryssland. Dock
finnas armeniska kristna äfven i Persien, Turkiet (det
asiatiska och europeiska), Indien och vissa delar af
Österrike. De äro af två slag: unerade eller katolska
armenier, hvilka slutit sig till den romersk-katolska
kyrkan, och icke unerade. Förlikningsförsök hafva
ofta blifvit gjorda, men förgäfves. De sistnämndes
lära och författning öfverensstämmer i allmänhet,
med undantag af deras monofysitiska ståndpunkt, med
den grekiska kyrkans (såsom i fråga om den hel. Andes
utgående allenast af Fadern, skärseldens förnekande,
presternas giftermål). Deras andliga öfverhufvud
kallas "katolikos", utnämnes af ryske kejsaren
och residerar i det berömda klostret Etschmiadzin
vid Erivan. Under honom lyda ärkebiskopar, äfven
kallade patriarker eller metropoliter; under dem
åter biskopar, hvilka dock ej innehafva några stift,
utan lefva såsom munkar i kloster; slutligen under
dessa det öfriga presterskapet. "Vartabeds" kallas ett
slags högre munkar och kringresande predikanter. -
De unerade armenierna hafva patriarker i Lemberg,
Venedig och Konstantinopel samt ett namnkunnigt
kloster, San Lazaro, på en ö i närheten af Venedig.
Om än det sedligt religiösa tillståndet bland
armenierna i allmänhet är lågt, utmärka de sig
dock genom en i någon mån högre bildning än de
öfrige monofysiterna. De hafva ock en tämligen rik
literatur, uppkommen förnämligast i nyare tid inom
mechitaristernas orden. Sedan 1820-talet verkar
bland dem en protestantisk mission, hvarigenom på
flere ställen väckelser uppkommit och evangeliska
församlingar bildats. Flere armenier äro evangeliska
missionärer bland sitt folk; ett seminarium för deras
utbildning fin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
