Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I det heliga landet - Senare avdelningen - Hemma från vallfarten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
började sjunga alldeles rysligt. Han hade en förfärlig röst
och brukade annars inte sjunga i kyrkan, men något måste
han ju ta sig till, för att inte sorgen skulle bli honom
övermäktig.
Det dröjde inte länge, förrän Barbro hörde, att någon gick
på gången. Det var lätta och snabba steg, det kunde inte
vara Ingmar. Hon kunde inte låta bli att vända på huvudet
och såg en ung karl komma framåt gången med ett sådant
där undertryckt leende på läpparna, som Gertrud hade haft.
Han stannade, där Hök Matts satt, och lade handen på hans
axel, för att han skulle låta honom komma in i bänken.
— Det är Hök Gabriel, viskade en, som satt bredvid
Barbro, och det hade hon redan gissat, fastän den unge var
en reslig karl med ett vackert ansikte. Hon hade känt igen
honom på ögonen, som voro lika vänliga som faderns.
Det första Gabriel hörde, när han öppnade kyrkdörren, var
Hök Matts’ röst, som gnällde och pep på sin egen melodi.
"Vad går det åt far, att han sjunger?" tänkte han. "Nu blir
väl både Storm och kyrkoherden alldeles rasande, för han
sjunger så falskt, att ingen människa kan hålla tonen." Han
blev så full av skratt, att han knappt vågade sig in i kyrkan.
Där inne vände alla på huvudena och sågo efter honom, utom
fadern, som satt orörlig med ryggen åt gången och bara
sjöng. Inte heller då Gabriel rörde vid honom, flyttade han
sig, och han såg inte på honom. Gabriel satte sig då i bänken
bakom, slog upp en gammal psalmbok, som låg där, och
stämde in i sången. Han hade en klar, stark röst och hade
varit en av de bästa sångarna i socknen. Gamle Hök Matts
höll i med att sjunga på sitt manér ännu en versrad, det var,
som om de två stämmorna hade tävlat med varandra, men
så hörde man hur de gnällande och pipande tonerna blevo
allt svagare och svagare, och till sist dogo de alldeles bort.
Men tänk, att Hök Matts satt alldeles stilla, så länge som
psalmen varade, och såg sig inte om! "Det är Gabriel, som
sitter här och sjunger", tänkte han, men var så rädd för
att missta sig, att han inte tordes vända på huvudet. När
sången var slut, böjde han sig mot en granne i bänken.
— Vem var det, som sjöng? frågade han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
