Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I det heliga landet - Senare avdelningen - Hemma från vallfarten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Det var ju Gabriel, viskade denne.
Då först vände han sig om och såg på sonen. Och det låg
en sådan ängslan och ömhet och förskrämdhet inför lyckan
i hans blick, att Gabriel inte kunde förstå hur han någonsin
hade haft hjärta att fara ifrån honom.
Ingmar hade blivit uppehållen av skjutskarlen, så att han
kom en stund efter de andra in i kyrkan. När han öppnade
dörren, var psalmen redan slut, och prästen stod för altaret.
Ingmar gick då inte fram genom gången för att inte störa,
utan blev stående längst nere i kyrkan. Det blev snart
bekant, att han var kommen, och den ene efter den andre
vände sig om för att se på honom. Ingmars ena öga var
stängt och slutet, men med det andra blickade han omkring
sig mer frimodigt, än folket i hans släkt brukade. "Han ser
glad ut", tänkte Barbro. Hon tordes inte kasta mer än den
enda blicken på honom, tårarna ville bryta fram, och hjärtat
bultade så, att hon tyckte, att de, som sutto bredvid henne,
borde höra det. "Och det är detta, som jag har längtat efter,
och som jag trodde att jag skulle bli så glad åt!" tänkte hon
och kände sig outsägligt övergiven och eländig.
När altartjänsten var slut, hörde hon tunga, men ändå
försiktiga steg komma på gången. Det var Ingmar, som gick
fram för att söka sig en bättre plats. Hon lyddes av all makt
efter stegen. "Han går nog opp och sätter sig i bänken, som
är mittför Gertrud", tänkte hon. Men hon hörde, att stegen
stannade framför bänken, där hon själv satt. Då måste hon
på nytt vända huvudet. Ingmar satt i den bänken, som var
mittemot hennes. "Ja, det är ju rätt", tänkte hon. "Det är
i den här bänken folket från Ingmarsgården ska sitta." Men
hon var ändå glad åt att han hade tagit just den platsen.
När predikan var slut och några människor, som hade
bråttom hem, reste sig för att gå ur kyrkan, steg också
Barbro upp och gick. Hon lyfte inte ögonen, då hon steg
ner ur bänken, men hon kände, att Ingmar såg på henne.
Då flög den tanken genom henne, att han satt där och
trodde, att hon blygdes för att se honom in i ögonen, och
hon höjde blicken. Men det var ett helt annat uttryck
i hans ansikte, än hon hade väntat att få se där. Han också
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
