Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I det heliga landet - Senare avdelningen - Hemma från vallfarten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hem från en lång resa. Det var nätt och jämnt, att hon
kunde låta bli att skratta, fastän de voro i kyrkan. Hon
tycktes ha fått tillbaka det humöret, som hon hade i sin
barndom.
— Nu ska vi sjunga, mor, som vi gjorde förr i världen,
viskade Gertrud och stämde in i sången. Mor Stina försökte
också. Hon hade ingen röst kvar att sjunga med, men hon
sjöng ändå, och hon tyckte, att rösten kom tillbaka. Den
blev starkare för var ton hon tog.
Skolmästarns hustru ville inte bära sig illa åt i kyrkan,
utan försökte att bara tänka på de Guds orden, som hon
sjöng. Men hon kunde inte hjälpa det. Hon måste gång på
gång vända på huvudet och se på Gertrud. Å nej, det var
visst inte något fel på henne! Nog var hon vid sina sinnens
rätta bruk. Glad och lycklig var hon också och vackrare
än någonsin.
— Mor, ni ska sjunga och inte bara se på mig, sade
Gertrud och böjde sig långt framåt för att dölja hur roligt
hon hade åt modern.
Men Barbro och de andra, som sutto i bänkarna bakom
mor Stina, märkte, att för varje gång, som hon kastade en
sidoblick på Gertrud, rätade hennes rygg upp sig en smula.
När det led mot slutet av gudstjänsten, satt hon nästan
alldeles rak i bänken.
Barbro gjorde knappast något försök att följa med
i sången. För då Gertrud hade kommit in i kyrkan, så var
väl Ingmar också att vänta. Och hon satt och lyssnade
efter om inte hans tunga steg snart skulle ljuda på gången.
På manssidan i kyrkan satt ytterst i en bänk Hök Matts
Eriksson. Han såg lika snäll och vänlig ut som vanligt, och
han hade inte åldrats synnerligen mycket. Alla i kyrkan
hade sett glada ut, när Gertrud kom och satte sig bredvid sin
mor, men Hök Matts, som annars var så glad åt andras
lycka, såg bara dyster ut och nästan vände ryggen till dem.
För det gick ett svärd igenom Hök Matts’ själ, då han såg
dem. "Storms de är lyckliga", tänkte han. "De har fått igen
sin dotter från de förlorades land, men till mig kommer
ingen tillbaka." I detsamma hov han upp sin röst och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
