Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I det heliga landet - Senare avdelningen - I armodets dagar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han. Det är, som om någon skulle släpa och driva mig ner
mot Jaffa.
Han steg upp igen. Han kände svåra smärtor i knäet, men
brydde sig inte därom, utan vandrade vidare. Om en liten
stund nekade benet rentav att göra tjänst, och han blev
liggande på vägen.
— Nu är det slut med mig, sade han, då han föll, och
talade till den där makten, som drev honom. Nu må du
finna på något för att hjälpa mig.
När Ingmar sade detta, hörde han långt bortifrån dånet
av rullande hjul. Det närmade sig med otrolig snabbhet.
Nästan i samma ögonblick, som han hade hört det i avlägset
fjärran, var det tätt inpå honom. Han hörde på farten, att
hästen kom i vilt galopp utför backarna. Över allt annat
hördes en piska, som oupphörligen klatschade, och de
tillrop, varmed körsvennen eggade hästen.
Ingmar fick bråttom att resa sig upp från vägen, där han
låg, och gå över till vägkanten, för att han inte skulle bli
överkörd.
Äntligen kom den åkande neråt den långa liden, som
Ingmar nyss hade sprungit utför. Han kunde gott se den,
som kom. Åkdonet var en vanlig simpel, grönmålad kärra
av den sorten, som brukas i Västerdalarne. "Jaså", tänkte
Ingmar genast, "det här står visst inte rätt till. Det finns
nog inga sådana kärror här i Palestina." Kusken tycktes
honom än besynnerligare. Han var också där hemifrån och
såg ut som en riktig dalkarl med en liten, svart hatt och
rundklippt hår. Till yttermera visso hade kan kastat av sig
rocken och satt och körde i en grön klädesväst med röda
ärmar. Det plagget var från Dalarne, det kunde ingen ta
miste på. Hästen var ock förunderlig. Det var ett härligt,
stort och starkt djur. Till färgen var den svart och så blank
och välskött, att det sken av den. Han, som åkte, satt inte
ner, utan stod lutad framöver hästen och klatschade med
piskan över dess huvud för att driva på den. Men hästen
tycktes inte känna slagen, inte heller var den ansträngd av
den förfärliga farten, utan bara jagade framåt, som om det
hade varit en lek.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
