Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I det heliga landet - Senare avdelningen - I armodets dagar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mörk. Men vid åttatiden blev det klart månsken. Alla de
kullar, mellan vilka vägen slingrade fram, blevo synliga vitt
och brett omkring.
Vägen klättrade upp och ner över dessa kullar. Så snart
Ingmar hade övervunnit en av dem, stod en ny och väntade
honom. Han kände sig stundom mycket trött, men den där
främmande makten drev honom framåt. Han gav sig inte tid
att stanna och vila ens en minut.
Ingmar gick på detta sätt framåt timme efter timme. Hur
långt han hade gått, visste han inte, men alltjämt befann
han sig kvar bland kullarna. Så snart han nådde krönet av
en backe, tänkte han, att han nu borde vara så långt kommen,
att han kunde se Sarons slätt och havet, som utbredde sig
där bakom. Men han såg inte annat än räckor av kullar,
som radade upp sig framför honom.
Ingmar drog upp sin klocka. Månskenet var så starkt, att
han med stor lätthet kunde urskilja siffror och visare. Det
led redan framemot elva.
"Ack, att det är så sent!" tänkte han. "Och jag är ännu
kvar oppe bland Juda berg!"
En allt starkare ängslan grep honom. Han kunde inte gå,
utan måste springa. Han flämtade, blodet bultade vid hans
tinningar, och hjärtat slog häftigt.
— Jag förstör mig, på det här sättet kan jag inte stå ut,
sade han, men han sprang i alla fall.
Han sprang med god fart utför en lång sluttning. Vägen
låg slät och jämn i månskenet, och han tänkte inte på någon
fara. Men i daldjupet kom han med ens in i en mörk skugga.
Där såg han inte vägen så klart, men sprang alltjämt. Så
snavade han mot en sten och föll omkull.
Han kom genast upp igen, men kände strax, att han hade
stött sitt knä, så att han hade svårt för att gå. Han gick och
satte sig vid vägkanten. "Det går väl snart över", tänkte
han, "men nu för det första får jag lov att vila en stund."
Han kände det emellertid nästan omöjligt att sitta stilla.
Han kunde knappt ge sig tid att flämta ut.
— Nog märker jag, att jag inte är i min egen makt, sade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
