Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I det heliga landet - Senare avdelningen - I armodets dagar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är utmärkta människor", tänkte han, "men ändå kan ju
ingen önska, att detta ska få fortsätta. Tänk så många av
dem, som redan är döda, och tänk så många förföljelser de
har måst utstå, och tänk på den svåra fattigdomen, som
nu råder ibland dem! Ja, jag kan inte förstå annat, än att
framför allt nu, sedan fattigdomen har kommit, måste man
önska, att kolonien ska bli upplöst så snart som möjligt."
Medan han tänkte så, hade Ingmar fortfarit att gå framåt.
Han hade överskridit Hinnoms dal och följt vägen uppåt
Det onda rådslagets berg. Där uppe låg det fullt med nya,
palatslika byggnader bredvid de mest ålderdomliga ruiner.
Ingmar hade gått fram mellan dessa utan att just tänka på
vart han hade kommit. Än hade han stått stilla, och än hade
han vandrat, såsom man gör, när man går i starka tankar.
Till sist hade Ingmar blivit stående under ett träd. Han
hade dröjt där en god stund, innan han hade kommit att
betrakta det. Det var rätt högt, och det var olikt alla andra
träd, såtillvida som det hade grenar endast på den ena sidan
av stammen. Ingen av grenarna steg mot höjden, utan
allesammans bildade en tät, tovig massa, som pekade rätt mot
öster.
När Ingmar äntligen kände igen trädet, kunde han inte
hjälpa, att han ryckte till, som om han hade blivit rädd.
"Det är ju Judasträdet", tänkte han, "det var här, som
förrädaren hängde sig. Det var märkvärdigt, att jag har
kommit att gå åt det här hållet."
Han gick inte vidare, utan blev stående och såg uppåt
trädet.
"Nu ville jag allt veta om Gud förde mig hit, därför att
han tycker, att jag är en förrädare mot folket i kolonien."
Återigen stod han tyst en stund.
— Om det kanske är Guds vilja, att den här kolonien
ska finnas till och ha bestånd? sade han.
Det gick nu trögt och tungt för Ingmar att tänka. Och
de tankar, som arbetade sig fram, voro bittra och plågsamma.
"Du må försvara dig hur du vill, men det är ändå orätt,
att du inte varnar kolonisterna, när du vet, att det lägges
planer emot dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
