Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I det heliga landet - Senare avdelningen - I armodets dagar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det ser ut, som om du trodde, att Gud inte visste vad han
gjorde, när han förde ut dina närmaste till det här
främmande landet. Men även om du inte kan gissa hans avsikt,
så kan du väl förstå, att han inte menade, att allt detta
skulle ha bestånd endast under ett par år.
Kanske att Gud såg ner till Jerusalem och till alla de
strider, som brusade fram över staden, och då tänkte han:
’Se, även här vill jag skapa en fristad, där enighet bor,
och en boning för endräkt och frid vill jag upprätta här.’"
Ingmar stod alltjämt stilla, han lät tankarna strida. De
stodo mot varandra som kämpar och brötos väldeligen.
Det hoppet, som Ingmar hade fattat, att han snart skulle
få resa hem, hade satt sig hårt fast i honom. Han arbetade
länge för att få behålla det. Solen sjönk, och mörkret kom
hastigt, men Ingmar stod kvar i den svarta kvällen och
kämpade.
Det blev allt mer och mer klart för honom, att Gud
förberedde ett stort verk här borta i östern. "Det ska snart
komma en dag, då de här länderna ska bli fria från sina
förtryckare", tänkte Ingmar, och det är, för att den dagen
ska bli till välsignelse och inte till skada, som Vår Herre
har samlat hit och sått ut fläckvis Över landet sådana, som
kan lära och uppfostra de andra, då upprättelsen ska börja."
Till sist knäppte han sina händer och bad till Gud.
— Nu ber jag dig, Gud, att du låter mig följa dina vägar,
sade han. Inte vill jag stå dig emot, om du behöver folket
från min socken här ute.
Knappt var detta sagt, förrän Ingmar kände en besynnerlig
frid inom sig. Men på samma gång föll all vilja inom honom
alldeles bort, och Ingmar började handla efter en vilja, som
inte var hans egen, utan någon annans. Han märkte detta
så tydligt, som om någon hade tagit honom vid handen och
lett honom. "Det är Gud, som för mig", tänkte han.
Han steg ner ifrån Det onda rådslagets berg, vandrade över
Hinnoms dal och förbi Jerusalem. Hela tiden var det hans
tanke, att han skulle bege sig till kolonien och berätta för
de styrande där vad han hade upptäckt. Men när Ingmar kom
till vägskälet, där Jaffavägen började, hörde han hästtramp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
