Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I det heliga landet - Senare avdelningen - I armodets dagar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
arbete. Stod du inte nyss och funderade över hur du skulle
förmå Gertrud att skilja sig från kolonien! Nu kommer
detta att gå alldeles av sig självt. Det var tydligt, att både
konsuln och Godokin menade, att det snart inte mer skulle
finnas några Gordonister i Jerusalem.
Om det bara vore så väl, att kolonien upplöstes!" tänkte
Ingmar. "Då skulle väl Gertrud bli glad att få resa hem till
Sverige."
I detsamma Ingmar föll på den tanken, att han snart
skulle få resa hem, började han känna hur han längtade.
"Det ska jag säga, att när jag tänker på att jag så här
i april med rätta borde plöja min åker, börjar det rycka
i mina armar, och fingrarna riktigt värker av lust att få
knyta sig om en töm. Jag kan knappt förstå hur svenskarna
här ute har kunnat härda ut så länge utan att arbeta i skogen
och i jorden. Och nog tror jag, att om en sådan karl som
Tims Halvor hade haft en mila att vakta eller ett fält att
plöja, skulle han ha levat än i dag."
Ingmar orkade inte hålla sig stilla för iver och längtan.
Han gick ut genom porten och framåt vägen, som löper
tvärsöver Hinnoms dal. Gång på gång och med allt större
bestämdhet kom den tanken igen, att om de bara vore
hemma, skulle Gertrud gifta sig med Gabriel, och han,
Ingmar, skulle få leva ett ensamt liv. "Kanske att Karin
ville komma med hem och bli husmor på Ingmarsgården",
tänkte han. "Det vore det mest passande, och då kunde det
bli så, att hennes son finge ärva gården.
Om än Barbro flyttar hem till sin fars socken, så är hon
ändå inte så långt borta, att jag inte kan få se henne någon
gång", fortfor han att göra upp planer. "Jag kan resa till
hennes kyrka var söndag, om jag vill, och ibland kommer
vi väl att råkas på ett bröllop eller en begravning. Och jag
kan nog få sitta bredvid henne på gästabuden och tala med
henne. Vi är ju inga fiender, fastän vi har måst skiljas."
En gång började Ingmar undra om det var orätt av honom
att vara så glad åt att kolonien kanske skulle bli upplöst.
Men han försvarade sig mycket ivrigt inför sig själv. "Ingen
kan gå så här länge bland kolonisterna utan att se, att de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
