Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I det heliga landet - Senare avdelningen - Blommor från palestina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Ja, sade Gertrud, det är just, som vi i barndomen lärde
oss att skilja bönder från Floda och Gagnef på de olika
rockarna och hattarna.
— Det mest barnlika är väl, att vi helt och hållet låter
de andra ställa för oss, sade Gabriel, och att vi inte har
några egna pengar, utan måste begära var slant av andra.
Varenda gång som en frukthandlare bjuder ut åt mig en
apelsin eller en druvklase, minns jag just hur det kändes
i barndomen, när jag måste gå förbi karamellstånden på
marknaden, därför att jag inte hade en enda slant i fickan.
— Jag tror visst, att vi har blivit alldeles omskapade,
sade Gertrud. Om vi nu komme tillbaka till Sverige, skulle
folket där hemma inte känna igen oss.
— Vi kan väl inte annat än tycka, att vi är barn igen,
när vi går och gräver i ett potatisland, som inte är större
än ett ladugolv, sade Gabriel ivrigt, och när vi sedan plöjer
det med en plog, som är gjord av en trädgren, och när vi
har en sådan där liten åsna till häst, och när vi inte har
något riktigt arbete att sköta, utan bara ska plocka med litet
hemsysslor.
— Men det var väl allt så, att Kristus tänkte mest på
sinnelaget, när han sa de där orden, menade Gertrud.
— Sinnelaget har också blivit förvandlat, inföll Gabriel,
det har det visserligen. Har du inte märkt, att om vi nu har
tunga bekymmer, så går vi inte och bär på dem i dagar
och veckor, utan vi låter dem vara glömda om ett par
timmar?
Just när Gabriel sade detta, ropade man åt dem, att de
skulle komma och äta frukost. Gabriel blev helt misslynt,
han hade gott kunnat gå där bredvid Gertrud och tala med
henne hela dagen utan att bli hungrig.
I alla fall kände han den dagen en sådan ro och
tillfredsställelse, att han tänkte: "Det är säkert, att kolonisterna
har rätt. Människorna behöver endast leva i frid och enighet,
som vi gör, för att vara lyckliga. Jag är nu alldeles nöjd
med att allt är, som det är. Så mycket jag håller av Gertrud,
bryr jag mig inte om att föra hem henne som min hustru.
Jag känner inte mer en sådan pinande kärlekslängtan, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
