Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I det heliga landet - Senare avdelningen - Blommor från palestina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig, att han hade fruktat, att han hade kommit att till henne
överflytta all den stora kärlek, som han hade hyst för
Gunhild. Men nu hade Ingmar redan gått i hela tre månader
i Jerusalem utan att ha kommit Gertrud närmare, och detta
gjorde, att Gabriel hade börjat återfå sin sinnesfrid. "Det
är ingen kärlek, som jag hyser för Gertrud", tänkte han.
"Det är bara därför, att jag ingen annan har, som jag riktigt
kan tala med, som jag inte kan fördra, att hon skulle fara
härifrån. Bara jag vet, att jag får behålla henne, är jag
alldeles lugn, och nu, när vi vandrar här tillsammans, känner
jag för henne endast så som för en kär syster."
Han var lycklig över att det inte hade uppstått någon
kärlek mellan Gertrud och honom, för Gordonisterna tilläto
inte, att de unga i kolonien ingingo äktenskap. De ansågo,
att man för enighetens skull måste älska alla lika mycket.
Det gick inte an att binda sig vid någon särskilt. Så att det
skulle bara ha varit en stor olycka, om han hade fäst sig
vid Gertrud med verklig kärlek.
Inte heller var Gertrud kär i honom, det var han viss om.
Hon hade varit dyster och människoskygg, alltsedan hon
inte längre väntade frälsarens snara ankomst. Hon tålde
Gabriel litet bättre än andra, men det var allt. Det föreföll
inte troligt, att Gertrud åter skulle kunna hysa en jordisk
kärlek.
Karin Ingmarsdotter och hennes systrar gingo efter Gabriel
och Gertrud. De stämde upp en morgonpsalm, som de hade
sjungit med sin mor hemma på Ingmarsgården, när de hade
suttit vid spinnrocken i den tidiga morgonstunden.
Närmast framför Gabriel vandrade gamle korpral Fält.
Han hade alla barnen omkring sig, som vanligt var
nuförtiden. De klängde sig om hans käpp och drogo i hans
rockskört. Gabriel kom ihåg honom från fordom, då alla barn
sprungo långa vägar, bara de sågo honom, och han tänkte
för sig själv: "Jag har aldrig sett honom se så styv och
morsk ut som nu. Han är så stolt över att barnen håller
sig till honom, att mustascherna reser sig som borst, och
han har fått en skarpare krök på näsan, än han hade förut."
Mittibland de vandrande såg Gabriel Hellgum, som gick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
