Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I det heliga landet - Senare avdelningen - Dervischen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Han hade litet gråsprängt skägg, upprepade hon för
sig själv, det var rätt kort och kluvet i två spetsar. Han
hade ett långlagt ansikte, näsan var lång och pannan var
bred, men inte så särdeles hög. Och han var alldeles lik
Kristus, som jag har sett honom målad, han var alldeles
sådan, som han kom emot mig på skogsvägen, utom det att
han nu var ändå skönare och härligare. Det stod ljus ur
hans ögon och stor makt, och omkring dem var mycket
mörker och även många rynkor. Ja, omkring hans ögon
låg allt församlat, både vishet och kärlek och sorg och
medömkan och ännu något mer, som om de ögonen ibland
skulle ha så stark syn, att de kunde se ända bort genom
himlarna till Gud och hans änglar.
Under hela hemvägen var Gertrud i den mäktigaste
hänförelse. Så uppfylld av lycka hade hon inte varit sedan den
dagen, då hon mötte Kristus på skogsvägen. Hon gick framåt
med knäppta händer och upplyfta ögon och såg ut, som om
hon inte mer vandrade på jorden, utan på skyar och blå luft.
Att möta Kristus här i Jerusalem, det var ännu mer
betydelsefullt, än att han hade visat sig för henne i den
vilda skogsmarken i Dalarne. Där hade han glidit förbi
henne som en syn, men när han nu uppenbarade sig här,
betydde det, att han var återkommen för att verka bland
människorna.
Ja, det var så stort, detta, att Kristus var kommen, att
hon inte på en gång kunde tänka igenom allt, vad det
betydde, men frid och fröjd och salighet, det var det första,
som den vissheten medförde.
När Gertrud kom ut ur staden och närmade sig kolonien,
mötte hon Ingmar Ingmarsson. Han gick alltjämt i de fina
svarta kläderna, som passade så illa till hans valkiga händer
och grova drag, och såg tung och håglös ut.
Genast från första ögonblicket, då Gertrud återsåg Ingmar
i Jerusalem, hade hon förvånat sig över att hon en gång
hade varit så fästad vid honom. Ävenså hade det förefallit
henne besynnerligt, att Ingmar där hemma synts henne vara
en sådan storkarl. Så fattig han hade varit, hade både hon
och andra tyckt, att hon aldrig kunde få ett finare gifte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
