Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I det heliga landet - Senare avdelningen - Ingmars brev
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Jag kunde nog tro, att människor skulle vara
förståndiga och begripa, att du gjorde rätt, som övertog gården.
Ingmar gav Karin en lång blick. Han förstod vad som
låg under hennes ord. Hon hade nog fruktat, att han skulle
ha blivit utsatt för sockenbornas förakt, därför att han hade
övergett Gertrud.
— Gud har inte straffat mig på det sättet, sade han.
"Om det inte är detta, så är det något annat svårt, som har
övergått honom", tänkte Karin. Hon måste sitta tyst och
fundera en lång stund. Hon levde sig med stort besvär in
i de tankar och känslor hon hade haft i det gamla landet.
— Jag undrar om det finns någon i socken, som har
hållit fast vid vår lära? frågade Karin.
— Det är kanske en eller två, fler är det inte.
— Jag tänkte alltid, att ännu några till skulle få ta emot
Guds kallelse och följa efter oss, sade hon och gav Ingmar
en forskande blick.
— Nej, sade Ingmar, ingen mer har blivit kallad, såvitt
jag vet.
— I går, när jag fick se dig, tänkte jag, att du hade fått
erfara Guds nåd, sade Karin.
— Nej, jag har inte kommit hit av den orsaken, jag.
Karin höll inne en stund, innan hon fortfor med sina
frågor. Hon började nu mera skyggt, liksom rädd för det
svar hon kunde få.
— Nu är det väl ingen där hemma, som tänker på oss,
som är resta?
På detta svarade Ingmar åter med en viss förlägenhet.
— Det är ju inte så mycken sorg numera, som det var
i början.
— Jaså, det var sorg, sade Karin, jag tänkte, att det bara
skulle vara en lättnad att bli av med oss.
— Å jo, nog var det sorg och saknad efter er, svarade
Ingmar ivrigare, det drog allt om en lång tid, innan folk,
som hade varit era grannar, blev vana vid dem, som hade
flyttat in i ert ställe. Jag vet, att Börs Berit Persdotter, som
var grannkvinna till Ljung Björns, gick ut var kväll i vintras
och smög sig runtom huset, där de hade bott.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
