Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I det heliga landet - Senare avdelningen - Barbro Svensdotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hade i tankarna. Inte kunde han anförtro henne, att han
jämt gick och tänkte på den allra käraste, som hade dragit
bort till det främmande landet. Det kunde han ju rakt inte.
Och inte heller tyckte han, att han kunde tala med henne
om att han jämt gick och väntade på det Guds straff, som
skulle komma över honom, därför att han hade brutit sitt
ord, och att han var rädd för att tänka på sin far i himmelen
och inbillade sig, att alla människor klandrade honom. Det
visades honom visserligen stor aktning av dem han talade
med, men han var så svårmodig, att han misstänkte, att alla
gjorde narr av honom, så snart han vände ryggen till, och
sade, att han inte var värd det namnet han bar, och allt
möjligt i den vägen.
Här ska nu talas om hur det tillgick, då Ingmar första
gången lade märke till att han hade en hustru.
Det hände sig så, att när Ingmar och Barbro hade varit
gifta ett par månader, blevo de bjudna på bröllop till
släktingar, som bodde i hennes socken. Det var en lång väg
att fara, och de måste stanna en timme på en gästgivargård
för att låta hästen beta. Det var dåligt väder, och hustrun
gick upp i övervåningen och satte sig på ett av gästrummen,
medan hon väntade. Ingmar vattnade hästen och gav honom
havre, sedan kom han in i rummet, där hustrun hade slagit
sig ner. Han sade ingenting till henne, satt bara och tänkte
på hur svårt det var, att han skulle ut bland människor, och
undrade om de där borta i bröllopsgården skulle låta honom
märka vad de tänkte om honom. Medan han satt så där och
pinade sig, kom den tanken över honom, att allt det här
egentligen var hustruns skull. "Om hon inte hade önskat
att gifta sig med mig", tänkte han, "så vore jag ännu en
tadelfri man. Jag hade inte blivit utsatt för någon frestelse,
och jag behövde inte vara rädd för att se hederligt folk
i ansiktet."
Aldrig förr hade det fallit Ingmar in, att han kunde
komma att hata hustrun, men just i den stunden tyckte han,
att han gjorde det. Emellertid fick han snart annat att tänka
på. Några karlar hade kommit in i en sal, som låg utanför
gästrummet. De hade väl sett Ingmar och hans hustru, när de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
