Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I det heliga landet - Förra avdelningen - På morgonrodnadens vingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Jag vek inte från henne ett ögonblick, sade Gabriel
sakta, förrän folk kom, som kunde hjälpa mig, och jag bar
henne fint och rart.
— Ja, det gjorde du nog, sade Gertrud.
Gabriels läppar började darra, och på en gång kommo
tårarna häftigt störtande ur hans ögon. Hellgum och Gertrud
stodo tysta bredvid och läto honom gråta. Gabriel tryckte
ansiktet mot dörrposten. Han grät starkt och snyftande.
Om en liten stund lugnade han sig. Han kom fram till
Gertrud och tog henne i hand.
— Du ska ha tack för att du fick mig att gråta, sade han.
Hans röst var nu mjuk och mild. Man kunde nästan tro,
att det var gamle Hök Matts, hans far, som talade. Jag ska
nu visa dig något, som jag inte ämnade låta någon
människa se, fortfor han. När jag fann Gunhild, låg hon med
ett brev i handen. Det var från hennes far, och jag tog
det, jag tyckte, att jag var närmast till att läsa det. Nu
tänker jag på att du har gamla föräldrar hemma, och du
ska få se det, därför att du har fått mig att gråta.
Gertrud tog brevet och läste det. Så såg hon upp på
Gabriel.
— Jaså, det var därför hon dog, sade hon. Gabriel
nickade.
— Nog tänker jag, att det var därför, sade han.
Gertrud nästan skrek till:
— Jerusalem, Jerusalem, du tar allas vårt liv! Jag tror,
att Gud har övergivit oss!
Mrs Gordon kom in genom porten i detsamma. Hon sände
genast Gabriel och Hellgum bort till begravningsplatsen.
Gertrud gick in i det lilla rummet, där hon hade bott
samman med Gunhild. Hon stannade där hela aftonen.
Hon satt där i en skräck, lika stark och oregerlig som
spökrädsla. Hon trodde, att ännu något ont skulle hända
denna dag, var rädd för det, som skulle det ligga och lura
på henne i en vrå. På samma gång pinades hon av tvivel.
"Jag vet inte varför Kristus har sänt oss hit", tänkte hon.
"Vi bringar ju ofärd över oss själva och alla andra."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
