Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I det heliga landet - Förra avdelningen - På morgonrodnadens vingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hon visade bort tvivlen för en stund, men strax därpå
överraskade hon sig med att hon satt och räknade upp alla
dem, som hade råkat i olycka för utvandringens skull.
Ingenting tycktes ha varit mer säkert och visst, än att Gud
ville, att de skulle resa till Palestina, hur kunde det då
vara möjligt, att det endast medförde elände?
Hon hade skaffat sig penna och papper för att skriva till
sina föräldrar, men hon mäktade inte.
— Vad ska jag skriva, så att de tror mig? utbrast hon.
Om jag la mig att dö såsom Gunhild, så kanske de trodde
mig, då jag skriver, att vi är oskyldiga.
Dagen släpade sig mot sitt slut, och natten kom. Gertrud
var så olycklig, att hon inte kunde sova. Hon såg Gunhilds
ansikte framför sig, och oupphörligen måste hon undra över
vad den döda grubblade på. Det blev henne en visshet, att
Gunhild hade dött med samma fråga på läpparna, som hon
själv arbetade med.
Innan det ännu hade börjat dagas, steg Gertrud upp och
klädde sig för att gå ut.
På denna sista dag och natt hade hon kommit så långt
från Kristus, att hon knappast förstod hur hon åter skulle
hitta hem till honom. Nu på morgonen överfölls hon av
längtan att gå till en plats, som hon riktigt säkert visste
att han hade beträtt. Och den enda plats, vars läge aldrig
hade varit omstritt, var Oljoberget. Hon tänkte sig, att hon,
om hon ginge dit upp, åter skulle komma honom nära,
känna sig överskyggad av hans kärlek och förstå hans
avsikter med henne.
När hon först kom ut i nattens mörker, kände hon dubbel
ångest. Hon tänkte gång på gång igenom all den olycka och
orättvisa, som hade timat på en enda dag.
Men alltsom hon gick längre uppåt berget, tyckte hon,
att det blev förunderligt ljust inom henne. Den tryckande
bördan lyftes bort från henne. Hon började skymta en
förklaring.
"Det är ju det enda möjliga", tänkte hon. "När sådana
orättvisor få ha sin gång, måste ju världen befinna sig i de
yttersta tiderna. På intet annat sätt kunde man förstå, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
