Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I det heliga landet - Förra avdelningen - Guds heliga stad, Jerusalem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
solsken. Hon hade nog hört, att det kunde vara farligt, men
hon trodde inte mycket därpå. Hon gjorde i stället, som
man brukar, när man råkar ut för en stark regnskur. Hon
drog ner huvudet mellan skuldrorna, sköt duken, som hon
bar om halsen, högre upp i nacken och vandrade på med
full fart.
Medan hon gick, tyckte hon, att solen satt med en
blixtrande båge i händerna och sköt av den ena glimmande pilen
efter den andra, och att alla voro riktade mot henne. Solen
hade alls inget annat att göra än att skjuta till måls på
henne. Stickande eld regnade ner över henne, och det var
inte blott från himlen, som den kom. Allt omkring henne
glimmade och stack. Små vassa pilar kommo upprusande
ur glimmerkornen på vägen. De gröna fönsterrutorna i ett
kloster, som låg i närheten, blixtrade, så att hon inte tordes
se på dem. Stålnyckeln i en dörr sände av en liten ond
stråle och likaså de blanka bladen på en ricinusplanta, som
tycktes ha vuxit upp på en dag endast för att stå till reds
att plåga henne.
Vart hon såg på himmel och jord, glänste det och lyste.
Hon kände just ingen plåga av värmen, fastän den var
mycket stark, men vad hon led av, var det förfärliga vita
solljuset, som trängde in bakom ögonen och brände inne
i hjärnan.
Gunhild kände sådan vrede och sådant hat mot solen,
som ett stackars jagat djur känner mot den, som står det
efter livet. Hon erfor en besynnerlig lust att stanna och se
sin förföljare in i ansiktet. Hon motstod en stund, men
plötsligen vände hon sig om och såg uppåt himlen. Jo,
solen satt där uppe som en stor, blåvit flamma. Medan
Gunhild såg uppåt, blev himlen alldeles svart, men solen
kröp ihop till en liten gnista med ett vasst och farligt sken,
och hon tyckte sig se, att den frigjorde sig från sin plats
på himlen och kom susande ner för att träffa henne i nacken
och döda henne.
Gunhild gav till ett anskri. Hon sträckte upp ena handen
och höll den skyddande över nacken. På samma gång
började hon att springa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
