Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I det heliga landet - Förra avdelningen - Guds heliga stad, Jerusalem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gunhild stoppade brevet i fickan, hon gick och bar det
på sig hela dagen utan att tala därom med någon.
Hon tvivlade inte, att fadern hade skrivit sanning om det,
som hade vållat moderns död. Föräldrarna hade alltid varit
mycket ärekära och noggranna om sitt anseende. På samma
sätt var det med henne, ingen i kolonien hade lidit så av
att veta sig vara utsatt för förtal som hon. Henne hjälpte
det inte, att hon visste sig vara oskyldig, hon kände sig dock
utskämd och tyckte, att hon inte kunde visa sig bland
människor. Hon hade gått och grämt sig alla dagar, känt pina
av de onda tungorna som av svidande sår. Och nu hade de
tagit hennes mors liv.
Gertrud och Gunhild bodde i samma rum. De hade alltid
varit de bästa vänner. Men Gunhild yppade inte ens för
Gertrud vad fadern hade skrivit. Hon tyckte, att det var
synd att störa Gertrud i hennes lycka. Hon var betagen
av glädje över att befinna sig i Jerusalem, där allting
återförde till henne minnet av hennes frälsare.
Men gång på gång under dagen tog Gunhild fram brevet
och betraktade det. Hon vågade inte läsa det, bara hon såg
på det, drog sig hennes hjärta samman, och hon kände en
svidande sorg. "Om jag bara kunde få dö!" tänkte hon.
"Jag kan aldrig bli glad mer. Om jag bara kunde få dö!"
Hon satt och såg på brevet. Hon kände, att det innehöll
ett gift, som skulle döda henne, och hon hoppades endast,
att det skulle gå hastigt och vara snart över.
Nästa dag kom Gunhild gående ut genom Damaskusporten.
Hon hade varit inne i staden och begav sig nu hem till
kolonien.
Det var en otroligt het dag, såsom det ofta kan bli i slutet
av maj. När Gunhild kom ut ur den mörka staden, där hus
och valvbågar gåvo skydd mot solen, tyckte hon, att det
bländande solskenet träffade henne som ett skott, och hon
hade lust att springa tillbaka in i det svala, skuggiga
portvalvet. Hon tyckte, att den soliga vägen, som hon hade att
gå, såg farlig ut. Det var som att vandra över en skjutbana,
medan trupper sköto till måls.
Gunhild ville dock inte vända om bara för en smula
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
