Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I det heliga landet - Förra avdelningen - Guds heliga stad, Jerusalem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
När hon hade sprungit en liten bit framåt vägen, där det
vita kalkdammet virvlade upp i en kvävande sky, fick hon
syn på en stor stenhög. Det var en ruin efter ett instörtat
hus. Hon skyndade dit och var nog lycklig att finna reda
på öppningen till en källarhåla.
Gunhild kom in i ett svalt och ljuvligt mörker. Hon kunde
inte se två steg framför sig.
Hon ställde sig med ryggen åt ingången och lät ögonen
vila ut i mörkret. Ingenting lyste, ingenting glittrade. Hon
förstod nu hur det måtte kännas för en liten arm rävstackare
att få krypa ner i sin lya, då jägarna äro efter den. Nu
stodo värmen och kvalmet och ljuset och solglittret som
bedragna jägare utanför hennes tillflyktsort. Hela skaran
stod utanför med glimmande spjut och väntade, men hon
var trygg och i säkerhet.
Gunhild började vänja sina ögon vid mörkret. Hon fick
syn på en sten och satte sig ner för att vänta. Hon kunde
väl inte få mod att gå ut från denna håla på flera timmar.
Inte förrän solen hade sjunkit så långt åt väster, att den
hade förlorat sin makt på himlen.
Men Gunhild hade inte suttit mer än en liten stund där
inne i mörkret, förrän tusen solar och gnistor började lysa
för hennes ögon och det virvlade runt i hennes överhettade
hjärna. En stark svindel grep henne, och hon tyckte, att
väggarna i källaren svängde omkring i oupphörlig
kretsgång. Hon var så yr, att hon måste stödja sig mot väggen
för att inte falla till golvet.
— O Gud, den förföljer mig också här inne! sade
Gunhild.
— Jag har väl gjort något ont, jag, eftersom solen inte
kan tåla att se mig, fortfor hon.
I detsamma kom hon att tänka på brevet, på moderns död,
på sin förfärliga sorg och på sin önskan att få dö. Hon hade
alls inte kommit ihåg något av detta, medan hon hade varit
i verklig livsfara, utan bara tänkt på att rädda sig.
Gunhild tog raskt fram brevet, hon vek upp det och gick
mot ingången, så att hon kunde läsa det. Hon såg, att orden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
