Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Dalarne - Senare avdelningen - Avresan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upp allt tyngre och tyngre stenar, som han bar bort till
gärdsgården.
En stund efter sedan tåget var borta, utbröt ett svårt
åskväder och ett starkt regn föll. Alla människor skyndade
in under tak, och Hök Matts ämnade också söka skydd, men
han besinnade sig och stannade ute. Han vågade inte lämna
arbetet.
Vid middagstiden kom hans dotter ut i stugdörren och
kallade på honom, för att han skulle komma in och äta.
Hök Matts var just inte hungrig. Han tänkte dock, att
han nog kunde behöva en smula mat. Men han avstod från
att gå in; han vågade inte upphöra med arbetet.
Hustrun hade följt Gabriel till järnvägen. Sent om kvällen
kom hon hemåkande ensam. Hon gick fram för att tala om
för mannen, att sonen nu var borta, men han bände och
bröt med spettet och gick fram och åter vid arbetet. Han
ville inte stanna och höra på henne.
Grannarna hade lagt märke till hur Hök Matts arbetade
den dagen. De gingo ut och betraktade honom, de stodo
stilla en stund och kommo in i stugan och berättade:
— Han går där ännu, han har hållit på hela dagen i ett
sträck.
Kvällen kom, men ljuset varade, och Hök Matts fortfor
att arbeta. Det tycktes honom, att om han lämnade arbetet,
så länge som han ännu kunde ta ett steg, skulle sorgen
bli honom övermäktig.
Hustrun kom åter och stod och såg på honom. Marken
i hagen var uppröjd, stenmuren hade vuxit, men alltjämt
gick mannen där och släpade fram stenar, som kunde ha
varit passande för en jätte att bära.
En och annan av grannarna gick förbi för att se om Hök
Matts fortfor att arbeta, men ingen tilltalade honom.
Så kom mörkret, då man inte mer kunde se honom. Men
ännu alltjämt hörde man honom arbeta, och då han vräkte
ner stenarna på gärdsgården, stänkte gnistorna omkring
honom.
Men så en gång, då han bände med spettet, for det honom
ur händerna. När han böjde sig för att ta upp det, föll han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
