Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Dalarne - Senare avdelningen - Gertrud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag ska nu gå bort från de här trakterna och
kommer aldrig mer igen. Jag var färdig att fara redan för
en vecka sedan, men hände något, som gjorde, att jag
måste skjuta opp resan för att få tala med dig just i dag.
Ingmar satt tyst, liksom sammankrupen. Han såg ut som
en, vilken drar ihop skuldrorna och sänker huvudet i väntan
på att ett svårt oväder ska komma över honom.
Under tiden tänkte han: "Vad Gertrud än må tycka, så är
det dock visst, att jag gjorde rätt, som valde gården. Jag
skulle inte ha kunnat uthärda utan den. Jag skulle ha
förgåtts av saknad, om den hade råkat i andra händer."
— Ingmar, sade Gertrud, och hon rodnade på samma
gång, så att det lilla, som syntes av kinden, blev alldeles
rött, Ingmar, jag tänker du kommer ihåg, att för fem år
sedan var det min mening att gå över till Hellgumianerna.
Jag hade givit mitt hjärta till Kristus då, men jag tog det
tillbaka från honom för att ge det åt dig. Men häri handlade
jag säkerligen orätt, och därför har allt detta kommit över
mig. Så, som jag svek Kristus då, så blev jag själv sviken
av den jag älskade.
Så snart Ingmar förstod, att Gertrud ämnade säga honom,
att hon ville gå in bland Hellgumianerna, gjorde han en
häftig rörelse av ovilja. Han erfor en stark känsla av
obehag. "Jag kan inte tåla, att hon sluter sig till
Jerusalemsfararna och drar bort till det främmande landet", tänkte
han. Han motsade henne lika ivrigt, som han skulle ha gjort,
om han ännu hade varit hennes fästman.
— Inte ska du tänka så, Gertrud. Inte var detta av Gud
menat till ett straff över dig.
— Nej, nej, Ingmar, inte som straff, visst inte, bara för
att visa mig hur illa jag valde förra gången. Ack, inte som
straff! Jag är ju så lycklig. Jag saknar ingenting, all sorg
är tagen ifrån mig. Det måtte du väl förstå, Ingmar, när jag
säger dig, att Gud själv har utvalt och kallat mig.
Ingmar satt tyst, hela ansiktet hårdnade i försiktighet och
beräkning. "Du är bra dum", straffade han sig själv, "låt
du Gertrud resa! Hav och land mellan er, det är det bästa.
Hav och land, hav och land."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
