Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Dalarne - Senare avdelningen - Auktionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Utan ett ord gick Stark Ingmar in i boningshuset,
genomvandrade storstugan och steg in i lillkammaren. Där blev
han stående vid dörren, väntande ett lägligt tillfälle att
framföra sitt ärende.
När Stark Ingmar kom in, stod kyrkoherden mittpå golvet
och talade till Karin och Halvor, vilka sutto orörliga och
stela som döda. Bruksförvaltarn satt vid bordet. Han såg
självsäker ut, visste väl med sig, att han var den, som hade
makt att göra det högsta budet. Gästgivarn i Karmsund stod
borta vid fönstret. Han var upprörd, svetten pärlade fram
på hans panna, och händerna darrade. Berger Sven Persson
satt i en soffa högst uppe i rummet, det stora, myndiga
ansiktet förrådde intet spår av rörelse. Han satt med
händerna knäppta över magen och tycktes inte tänka på annat
än att med största möjliga fart vrida tummarna om
varandra.
Nu höll kyrkoherden upp att tala. Halvor såg över till
Karin liksom för att fråga henne till råds, men hon satt
orörlig och såg ner.
— Karin och jag får allt lov att tänka på att vi ska fara
till ett främmande land, sade Halvor, och att både vi och
bröderna måste leva av de pengar, som vi kan få för
egendomen. Vi har fått veta, att bara resan till Jerusalem kommer
att gå till femtontusen kronor. Och sedan ska vi hyra hus
och köpa mat och kläder. Jag tror inte, att vi har råd att
skänka bort något.
— Är det inte rent orimligt att begära av Karin och
Halvor, att de ska sälja gården för rakt ingenting av det
enda skälet, att den inte ska bli såld till bolaget? sade
förvaltarn. Jag tycker, att de borde anta mitt bud genast,
om inte för annat så för att komma ifrån alla dessa
övertalningar.
— Ja, bekräftade Karin, det är nog så, att vi måste hålla
oss till det högsta anbudet.
Men kyrkoherden var inte så lätt slagen. Så snart det var
fråga om en världslig sak, visste han mycket väl hur han
skulle lägga sina ord. Nu var han en annan man, än då han
stod i sin predikstol.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
