Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Dalarne - Senare avdelningen - Auktionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hans läpp darrade, och han arbetade för att kunna få fram
ett par ord.
— Ja, du behöver ingenting säga nu, det kan bli en annan
gång, sade bonden. Han avlägsnade sig ett par steg, därpå
kom han hastigt tillbaka. Jag hör, att folk pratar om att du
kunde få överta gården, om du bara ville. Det vore den
största tjänst du kunde göra den här socken.
På Ingmarsgården funnos flera gamla, som hade tjänat
där i all sin tid och som nu på sin höga ålderdom fortforo
att bo kvar där. Över dessa hade sänkt sig större ängslan
än över någon annan. De fruktade, att om gården finge en
ny ägare, skulle de bli utvräkta ur det gamla hemmet och
få gripa till tiggarstaven. Hur det än blev, visste de, att de
inte skulle bli behandlade så som av det gamla
husbondefolket.
Dessa gamla irrade omkring på gården hela dagen, deras
oro tillät dem inte att hålla sig stilla. Det var med stor
ömkan man såg dem smyga förbi, bräckliga och förskrämda,
och gav akt på det ängsliga uttrycket i deras svaga,
rödkantade ögon.
Till sist var det en snart hundraårig gubbe, som hittade
på att gå fram till Ingmar och sätta sig på marken bredvid
honom. Det var, som om detta vore det enda ställe,, där han
kunde få ro, ty här blev han sittande stilla, stödjande de
gamla darrande händerna mot kryckkäppen.
Så snart Gammal Lisa och Lagårds Märta sågo var Korp
Bengt hade slagit sig ner, kommo även de framstultande och
satte sig bredvid Ingmar. De sade ingenting till honom, men
de hade förvisso en oklar känsla av att han måste kunna
hjälpa dem, han, som nu var Ingmar Ingmarsson.
Alltsedan de gamla hade kommit, höll Ingmar inte mera
ögonen slutna, utan stod och såg ner på dem. Han tycktes
räkna alla de år och mödor, som hade gått över dem, medan
de hade tjänat hans släkt, och han tyckte väl, att det var
hans första plikt att laga så, att de finge dö i deras gamla
hem.
Han blickade ut över gården, fick ögonen på Stark Ingmar
och nickade betydelsefullt åt honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
