Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Dalarne - Förra avdelningen - Den nya vägen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hon hörde Ingmar hånskratta där han gick. Han vände
emot henne ett blekt, förstört ansikte.
— Kan du inte gå hem nu, Karin? Jag vet nog vem du
helst ville hjälpa.
Hans gång blev alltmera stapplande, och det syntes nu
en sammanhängande strimma av blod på marken, där han
hade gått fram.
Allt det strömmande blodet gjorde Karin utom sig. Det
var nog så, att den stora kärlek hon alltid hade hyst för
Ingmar blossade upp med ny styrka, liksom hade den fått
näring av den röda blodstrimman. Och nu var hon stolt över
Ingmar också, tyckte, att han var en god gren på det gamla
ädla trädet.
— Ingmar, sade Karin, jag tycker, att du illa kan stå
till svars inför Gud och människor, om du spiller ditt liv
på detta sätt. Och det må du veta, att om jag kan göra något,
som kan ge dig lust att leva, så behöver du bara säga ifrån.
Ingmar stannade, han fattade om en trädstam för att kunna
bli stående. Hon hörde, att han skrattade misstroget, därpå
sade han:
— Kanske du vill sända Hellgum tillbaka till Amerika?
Karin stod och såg på blodpölen, som samlade sig
omkring Ingmars vänstra fot. Hon försökte betänka och
förstå vad det var brodern fordrade. Det var visst något
sådant, som att hon skulle träda ut ur den sköna himmelens
lustgård, där hon hade levat hela vintern, och åter börja
leva i den fattiga och eländiga syndens värld, som hon hade
lämnat.
Ingmar vände sig helt om. Hans ansikte var gulblekt,
skinnet smet fast efter benen vid tinningarna, och näsan var
som på en död. Men den stora underläppen sköt fram
myndigare än någonsin förr, och det sträva draget kring
munnen framträdde mycket skarpt. Det var inte troligt, att
han skulle ge efter i sin fordran.
— Jag tror inte, att Hellgum och jag kan leva samman
i den här socken, sade Ingmar, men jag ser allt, att det
blir jag, som får vika för honom.
— Nej, sade nu Karin raskt, får jag bara sköta om dig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
