Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Dalarne - Förra avdelningen - Den vilda jakten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
håller ute köld och yrväder", sa gubben och stack armen
rätt ut genom riset.
Far kom efter och skrattade. De var båda svarta av sot
och luktade av den sura milröken, men aldrig har jag sett
far så glad och skämtsam. Ingen av dem kunde stå rak där
inne, och där fanns bara ett par risbäddar och ett par stenar,
där det brann en eld, men de var stornöjda. De satte sig
bredvid varandra på granrisbädden och öppnade matknytet.
"Jag vet inte om du får något med", sa Stark Ingmar till
far, "detta är min julmat." — "Du får vara barmhärtig,
eftersom det är julafton", sa far. — "Ja, då kan man inte
låta en stackars kolargubbe svälta", sa Stark Ingmar.
Så där gick de på. Det var lite brännvin med också, och
jag förundrade mig, att människor kunde vara så glada åt
mat och dryck. — "Du får tala om för mor", sa Stark
Ingmar till mig, "att Stor Ingmar har ätit opp all maten
för mig. Hon får skicka mer i morgon." — "Jag ser, att det
är ett sant ord", sa jag.
I detsamma ryckte jag till vid det, att det prasslade lite
i eldstaden. Det lät närmast, som om någon hade kastat
småstenar mot hällen, där elden brann. Far märkte det inte,
men Stark Ingmar sa genast: "Jaså, jaså, står det så till."
Men han fortfor att äta. Då prasslade det på nytt, mycke
häftigare. Ingenting såg jag, men det var, som om de hade
kastat en handfull sten in i elden. "Jaså, jaså, är det så
brått", sa Stark Ingmar och gick ut. "Ja, det är nog eld
i kolen", ropade han, "men sitt stilla du, Stor Ingmar, jag
kan sköta det ensam." Far och jag satt tysta, ingen av oss
hade lust att säga något.
Så kom Stark Ingmar in, och nu började skämtet på nytt.
"En så glad jul tror jag inte jag har haft på åratal",
sa han. Just som han sa det, hördes det där prasslandet
än en gång. "Jaså, jaså, står det så till nu igen", sa han.
Han gick ut, och det var eld i kolen på nytt. När han kom
tillbaka, sa far: "Nu ser jag, att du har så god hjälp, att
du kan reda dig ensam här på kolbotten." — "Ja, gå du
tryggt hem och håll helg, Stor Ingmar! Här finns nog de,
som hjälper mig." Och så gick vi hem, far och jag, och allt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
