Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Dalarne - Förra avdelningen - Den vilda jakten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gick bra, och aldrig varken förr eller senare har någon mila
kommit i brand för Stark Ingmar.
Gunhild tackade Ingmar för hans berättelse, men Gertrud
gick tyst, som om hon hade blivit rädd. Det hade skymt på nu
en smula. Allt, som nyss hade varit rött, hade blivit blått
och grått, endast inne i skogen syntes ett och annat vårblankt
blad, vilket lyste i aftonglansen som det röda ögat på ett troll.
Gertrud var alldeles häpen över Ingmar, som hade talat
så långt och så länge. Hon kunde inte låta bli att tycka, att
han höjde litet på huvudet och gick med fastare steg. "Han
har blivit som en annan, sedan han har kommit in på
hemmarken", tänkte hon. Gertrud visste inte varför detta vållade
henne oro, varför hon rakt inte tyckte om det. Hon ryckte
dock genast upp sig, började skämta med Ingmar och
frågade om han skulle dansa.
Äntligen voro de framme vid en liten grå stuga. Det var
ljus tänt där inne, de små fönsterna släppte väl in för knapp
dager. Det ljöd fiolspel emot dem och tramp av dansande,
men ändå stannade flickorna och undrade.
— Är det här? Kan någon dansa här?
De tyckte, att stugan knappt kunde rymma ett enda par.
— Å, sade Gabriel, gå på ni! Stugan är inte så liten, som
den ser ut.
Dörren var öppen, och utanför den stodo ungdomar, som
hade dansat sig glödvarma. Kullorna viftade sig med
huvuddukarna, masarna kommo ut och drogo av sig de svarta,
korta tröjorna for att dansa i de klargröna västarna med de
röda ärmarna.
De nykomna trängde sig genom folkhopen, som stod vid
dörren, och kommo in i stugan. Den första de sågo var Stark
Ingmar. Han var en liten, tjock man med stort huvud och
långt skägg. "Han är nog släkt med tomtar och troll",
tänkte Gertrud. Gubben stod i spisen och spelade, det var
väl för att inte vara i vägen för de dansande.
Stugan var större, än den hade sett ut. Men den var fattig
och förfallen, de nakna timmerväggarna voro maskstungna,
och takbjälkarna voro svarta av rök. Där funnos varken
gardiner för fönsterna eller duk på bordet. Det märktes, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
