PÅ DEN SIDAN AV MARSTRANDSÖN, som vette inåt mot skärgården och låg skyddad av en krans av öar och holmar, fanns staden med alla dess hus och byggnader. Där rörde sig människor i gränder och gator, där låg hamnen, som var full av båtar och skepp, där saltades sill, där rensades fisk, där lågo kyrka och kyrkogård, där lågo rådhus och torg, och där stod månget högt träd, som om sommaren vajade grönt.
Men på den hälften av Marstrandsön, som vette västerut mot havet och skyddades varken av ö eller skär, fanns det intet annat än ödsliga, nakna klippor och sönderslitna berguddar, som stucko ut i havet. Där funnos ljungtuvor med bruna toppar, stickande snår av törnbuskar, kulor för utter och räv och bo för ejder och mås, men inga stigar, inga hus och inga människor.
Torarins koja låg högt uppe på kammen av ön, så att den hade staden på sin ena sida och vildmarken på den andra. Och då Elsalill öppnade sin dörr, lågo framför henne breda, nakna hällar, från vilka hon kunde skåda långt åt väster, ända till den mörka randen, där havet gick öppet.
Alla de sjömän och fiskare, som lågo infrusna i Marstrand, brukade gå förbi Torarins koja för att stiga upp på klipporna och se efter om vikar och sund inte hade börjat att kasta av sig sitt istäcke.
Elsalill stod mången gång i stugdörren och såg efter dem, som gingo dit upp. Hon var hjärtesjuk efter den stora sorg, som hade övergått henne, och hon tänkte: »Jag tycker, att alla de äro lyckliga, som ha något att längta till. Men jag äger ingenting i hela världen att eftertråna.»
En kväll såg Elsalill, att en lång man, som bar en bredbrättad hatt med stor plym, stod uppe på hällarna och blickade åt väster ut över havet som alla de andra. Och Elsalill såg genast, att mannen var sir Archie, de skotskes anförare, som hade talat med henne nere på bryggorna.
Då han gick förbi stugan på hemvägen till staden, stod Elsalill ännu kvar i dörren, och hon grät.
»Varför gråter du?» frågade han och stannade framför henne.
»Jag gråter, därför att jag intet äger att längta efter,» sade Elsalill. »Då jag såg er stå på klippan och se ut över havet, tänkte jag: 'Säkert har han däruppe ett hem på andra sidan havet, som han nu skall resa till.'»
Då blev sir Archie vek om hjärtat, så att han sade: »Det har ingen talat vid mig om mitt hem på långa år. Gud vete hur det står till på min faders gård. Därifrån for jag, då jag var sjutton år, för att tjäna i främmande härar.»
Därmed gick sir Archie in i stugan till Elsalill, och han började tala med henne om sitt hem.
Och Elsalill satt stilla och hörde sir Archie tala både länge och väl. Hon kände sig lycklig över varje ord, som hon hörde sir Archie säga.
Men då det led mot den tiden, då sir Archie skulle gå, bad han Elsalill, att han skulle få kyssa henne.
Då sade Elsalill nej och skyndade undan mot dörren, men sir Archie ställde sig i vägen för henne och nödgade henne.
Med detsamma gick dörren till stugan upp, och husmodern kom in mycket hastigt.
Då vek sir Archie tillbaka från Elsalill. Han bjöd henne blott handen för att taga farväl och skyndade bort.
Men Torarins moder sade till Elsalill: »Det var rätt av dig, att du sände mig bud. Det är inte passande för en jungfru att sitta ensam i stugan med en sådan man som sir Archie. Det vet du väl, att en legoknekt, han äger varken heder eller samvete.»
»Har jag sänt bud efter er?» sade då Elsalill förvånad.
»Ja,» svarade gumman, »då jag stod på bryggan vid arbetet, kom en liten jungfru, som jag inte förr har sett, och sade, att du hälsade och bad, att jag skulle gå hem.»
»Hur såg den jungfrun ut?» sade Elsalill.
»Inte såg jag så noga på henne, att jag kan säga dig hur hon såg ut,» sade gumman. »Men det lade jag märke till, att hon gick så lätt över snön, att inte ett ljud förnams.»
Då Elsalill hörde detta, blev hon alldeles blek, och hon sade: »Då
var det väl en av himmelens änglar, som bragte er budet och förde er
hem.»
