DÅ HERR ARNE hade varit död i fjorton dagar, kommo ett par nätter med starkt, klart månsken. Och en kväll var Torarin ute och åkte i månskenet. Han hejdade hästen gång på gång, liksom skulle han ha svårt för att finna vägen. Han for dock inte fram i någon villsam skog, utan på något, som såg ut att vara vid och öppen slätt, över vilken en mängd steniga kullar höjde sig.
Hela trakten var täckt med vit, skinande snö. Den hade fallit vid gott väder lika och jämnt, den låg inte i drivor eller virvlar. Så långt öga kunde se, fanns intet annat än samma jämna slätt och samma steniga kullar.
»Grim, min hund,» sade Torarin, »om vi i kväll såge detta för första gången, då skulle vi väl tro, att vi färdades över en stor hed. Men vi skulle nog undra över att marken vore så jämn och vägen utan stenar eller gropar. Vad är detta för en trakt, skulle vi säga, där det varken finns diken eller gärdesgårdar, och hur kommer det sig, att det varken sticker upp strå eller buske genom snön? Och varför se vi inte till åar eller vattubäckar, som eljest bruka draga sina svarta fåror fram över de vita fälten även i den strängaste köld?»
Torarin förnöjde sig mycket åt dessa tankar, och även Grim fann behag i dem. Han rörde sig inte från sin plats på lasset, utan låg stilla och blinkade.
Men just som Torarin hade slutat sitt tal, for han förbi en hög stång, på vilken en kvast var fastbunden.
»Om vi vore främmande här, Grim, min hund,» sade Torarin, »då skulle vi väl fråga oss vad detta är för en hed, där de sätta upp likadana märken, som vi begagna ute på havet. 'Detta kan väl aldrig vara själva havet?' skulle vi till sist säga. Men det skulle vi väl tycka vara alldeles omöjligt. Detta, som ligger så stadigt och tryggt, skulle det kunna vara bara vatten? Och alla de där klippkullarna, som nu ligga så fast förenade, skulle de endast vara holmar och skär och vara skilda åt genom svallande vågor? Nej, inte skulle vi kunna tro, att sådant vore möjligt, Grim, min hund.»
Torarin skrattade, och Grim låg alltjämt stilla och orörlig. Torarin körde vidare, ända till dess han vek om en hög klippkulle. Då ropade han till, som hade han sett något märkligt. Han låtsade bli mycket förvånad, släppte tömmarna och slog ihop händerna.
»Grim, min hund, du, som inte ville tro på att detta var havet! Nu ser du ändå vad det är. Res på dig, så får du se, att det ligger ett stort fartyg här framför oss! Du ville inte känna igen sjömärkena, men detta kan du inte ta miste på. Nu kan du väl inte neka till att det är själva havet, som vi färdas över.»
Torarin höll stilla än en stund och betraktade ett stort fartyg, som låg infruset i isen. Det såg alldeles vilsekommet ut, där det låg med den jämna, släta snömarken runtomkring sig.
Men då Torarin såg, att en liten rök steg upp från fartygets skans, körde han fram och ropade an skepparen för att höra om han ville köpa av hans fisk. Endast ett par torskar hade han kvar på bottnen av lasset, eftersom han under dagens lopp hade rest omkring till alla de skutor, som lågo infrusna i skärgården, och sålt bort sitt förråd.
Där ombord satt skepparen med sina män och hade dödtråkigt. De köpte fisk av handelsmannen, inte därför att de behövde den, utan för att få någon att tala vid.
Då de kommo ned på isen till Torarin, satte han på sig en oskyldig min.
Han började tala med dem om vädret. »I mannaminne har det inte varit så vackert väder som i år,» sade Torarin. »I nära nog trenne veckor ha vi haft lugnt väder och sträng köld. Det är annat, än vad vi äro vana vid i skärgården.»
Men skepparen, som låg där med den stora galeasen fullastad av silltunnor, och som hade frusit inne i en vik nära Marstrand, just då han hade varit färdig att styra ut till havs, han såg bistert på Torarin och svarade:
»Jaså, du kallar detta vackert väder.»
»Vad annat skulle jag kalla det?» sade Torarin. Han såg oskyldig ut som ett barn. »Himlen är klar och lugn och blå, och natten är lika grann som dagen. Jag har aldrig förr varit med om att kunna köra omkring på isen vecka efter vecka. Det är inte ofta havet lägger sig härute, och om det något år har varit isbetäckt, så har alltid en storm kommit och rivit upp det om några få dagar.»
Skepparen stod mörk och dyster; han svarade inte Torarin något på allt hans prat. Då började Torarin spörja varför han inte begåve sig in till Marstrand. »Det är ju inte mer än en timmes vandring över isen,» sade Torarin. Härpå fick han inte heller något svar. Torarin förstod, att karlen inte ville lämna galeasen ett ögonblick, av fruktan att inte vara till hands, då isen skulle bryta upp. »Sällan har jag sett någon med ögon så sjuka av längtan,» tänkte Torarin.
Men skepparen, som nu dag efter dag hade suttit instängd bland skären och inte hade kunnat hissa sitt segel och fara ut till havs, han hade under tiden haft så många tankar, och han sade till Torarin:
»Du, som reser omkring överallt och hör talas om allt, som händer, vet du varför Gud så länge stänger vägarna ut till havet detta år och håller oss alla i fångenskap?»
Då han sade detta, upphörde Torarin att le, men han ställde sig ovetande och sade: »Nu vet jag inte hur du menar det.»
»Jo,» sade skepparen, »jag låg en gång i hamnen i Bergen en hel månad, och det blåste motvind alla dagar, så att intet skepp kunde gå ut. Men ombord på ett av de skepp, som lågo instängda i hamnen, fanns en man, som hade stulit i kyrkor, och han skulle ha undkommit, om inte stormen hade rasat. Nu hunno de att spana ut var han fanns, och så snart han hade blivit bragt i land, blev det genast vackert väder och god vind. Förstår du nu vad jag menar, då jag frågar om du vet varför Gud håller havets portar stängda?»
Torarin stod nu en stand tyst. Det såg ut, som hade han haft lust att svara med allvarliga ord. Men han slog bort det och sade: »Du blir tungsint av att sitta här instängd mellan skären. Varför beger du dig inte in till Marstrand? Jag skall säga dig, att där föres ett glatt liv. Där gå hundratals främmande. De ha intet annat att göra än att dansa och dricka.»
»Hur kan det vara så mycken glädje därinne?» sade skepparen.
»Å,» sade Torarin, »där går sjöfolk, som har sina skepp infrusna såsom du. Där finns en mängd fiskare, som just hade slutat att fånga sin sill, då de blevo hindrade av isen att fara hem. Och där gå ett hundrade skotska legoknektar, som ha fått orlov ur tjänsten och ligga här och vänta på lägenhet att fara hem till Skottland. Tror du, att alla dessa gå med hängande huvud och försumma att göra sig glada dagar?»
»Ja, det må nu vara, att dessa kunna förnöja sig, men jag tycker bäst om att vänta härute,» sade skepparen.
Torarin gav honom en snabb blick. Skepparen var en lång, mager karl. Hans ögon voro ljusa och vattenklara med en svårmodig blick. »Den där karlen kan inte jag göra glad och ingen annan heller,» tänkte Torarin.
Än en gång började skepparen självmant tala med honom. »De där skotske,» sade han, »äro de bra folk?»
»Är det måhända du, som skall föra dem över till Skottland?» sade Torarin.
»Ja,» sade skepparen, »jag har last till Edinburg, och en av dem har nyss varit härute och talat med mig om att jag skulle ta dem. Men jag tycker inte om att segla med sådana vilda sällar ombord, och jag bad honom om betänketid. Har du hört något om dem? Tror du, att jag kan våga att ta emot dem?»
»Jag har inte hört annat om dem, än att det skall vara tappert folk. Du kan säkert ta emot dem.»
Men i samma stund, som Torarin sade detta, reste sig hans hund upp från lasset, satte nosen i vädret och började tjuta.
Torarin avbröt då genast berömmet över skottarna.
»Vad är det nu åt dig, Grim, min hund?» sade han. »Tycker du, att jag står alltför länge stilla på isen och pratar bort tiden?»
Han gjorde sig i ordning att fara. »Ja, lev då väl härute!» sade han.
Torarin körde in till Marstrand genom det smala sundet mellan Klöverön och Koön. Då han var så långt kommen, att han kunde se Marstrand, märkte han, att han inte var ensam ute på isen.
I det klara månskenet såg han en lång karl med stolt hållning gå fram över snön. Han såg, att han bar en plymprydd hatt och rikt utstyrda kläder med vida puffar.
»Se där,» sade Torarin för sig själv, »där går sir Archie, de skotskes anförare, som i kväll har varit ute på galeasen för att betinga sig överfart till Skottland.»
Torarin var mannen så nära, att han hade kört fatt hans långa skugga, som gled fram bakom honom. Hans häst satte just sina hovar på skuggbildens hattplymer.
»Grim,» sade Torarin, »ska vi fråga honom om han vill åka med oss in till staden?»
Hunden började genast resa på sig, men Torarin lade då handen på hans rygg. »Var du stilla, Grim, min hund! Jag ser, att du inte tycker om de skotske.»
Sir Archie hade inte märkt, att någon var honom så nära. Han gick framåt utan att se sig om. Torarin tog helt sakta av åt sidan för att komma förbi honom.
Men i detsamma såg Torarin bakom den skotske herrn något, som var likt ännu en skugga. Han såg något, som var långt och tunt och grått, och som svävade fram över marken utan att sätta fotspår på vägen och utan att komma den vita snön att knarra.
Skotten skred fram med stora steg. Han såg sig inte om varken till höger eller vänster. Men den gråa skuggan gled fram bakom honom så nära, att det tycktes, som om den ville viska något i hans öra.
Torarin körde sakta framåt, tills han kom i jämnbredd med dem båda. Han såg då skottens ansikte i det klara månskenet. Han gick med sammandragna ögonbryn och såg förargad ut, liksom upptagen av en tanke, som misshagade honom.
Just då Torarin for förbi honom, vände han sig om och blickade bakom sig, såsom hade han märkt någons närvaro.
Torarin såg tydligt, att bakom sir Archie smög sig en ung jungfru i sid, grå klädnad, men sir Archie såg henne inte. Då han vände huvudet tillbaka, stod hon orörligt stilla, och sir Archies egen skugga lade sig mörk och bred över henne och dolde henne.
Sir Archie vände sig genast om och fortsatte vandringen, och åter skyndade jungfrun fram och gick, som om hon viskade i hans öra.
Men Torarin blev mer skrämd, då han såg detta, än han väl kunde
bära. Han ropade högt till, och han piskade på sin häst, så att han
kom i fullt sken med svettdrypande fåle fram till dörren av sin koja.
