En annan gång satt sir Archie i Torarins stuga och språkade med Elsalill.
De två voro ensamma. De talade lustigt med varandra och voro helt glada.
Sir Archie satt och talade med Elsalill om att hon skulle följa honom till Skottland. Där ville han bygga ett slott åt henne och göra henne till en förnäm borgfru. Han sade henne, att hon skulle få hundrade tärnor under sig, och att hon skulle få dansa på konungens hov.
Elsalill satt tyst och lyssnade till varje ord, som sir Archie sade till henne, och hon trodde dem alla. Och sir Archie tänkte, att aldrig hade han råkat en tärna, som hade varit så lätt att dåra som Elsalill.
Plötsligt blev sir Archie alldeles tyst och såg ned på sin vänstra hand.
»Vad är det, sir Archie, varför talar ni inte mer?» frågade Elsalill.
Sir Archie öppnade och slöt handen krampaktigt. Han vände den fram och åter.
»Vad är det, sir Archie?» frågade Elsalill. »Ni har väl inte fått några smärtor i er hand?»
Då vände sig sir Archie mot Elsalill med ett uppskrämt ansikte och sade: »Ser du håret, Elsalill, som är snott om min hand? Ser du den ljusa hårlocken ?»
Då han började tala, såg den unga jungfrun ingenting, men innan han hade slutat, såg hon en slinga ljust, fint hår vira sig ett par gånger om sir Archies hand.
Och den unga jungfrun sprang upp förfärad och utropade: »Sir Archie, vems hår är det, som ni håller virat om er hand?»
Sir Archie blickade bestört och rådvill bort till henne. »Jag känner, Elsalill, att det är riktigt hår. Det lägger sig svalt och mjukt om handen. Men varifrån är det kommet?»
Jungfrun satt och stirrade på handen med ögon, som tycktes falla henne ur huvudet. »Det var så, som min fostersysters hår låg snott kring handen på den, som dödade henne,» sade hon.
Men nu började sir Archie skratta. Han drog raskt tillbaka sin hand.
»Se,» sade han, »du och jag, Elsalill, vi skrämma upp oss som småbarn. Det var intet annat än ett par starka solstrålar, som föllo in genom fönstret.»
Men den unga jungfrun började gråta och sade: »Nu tycker jag mig åter ligga på ugnsmuren, och jag ser mördarna vid deras arbete. Ack, jag hoppades dock i det längsta, att de inte skulle finna min kära fostersyster, men till sist kom en av dem och drog ner henne från muren, och när hon ville undfly, lindade han hennes hår om sin hand och höll fast henne. Men hon låg på knä för honom och sade: 'Si min ungdom! Låt mig behålla mitt liv, så att jag får leva så länge, att jag lär mig begripa varför jag är kommen till världen! Jag har intet ont gjort dig, varför vill du då döda mig? Varför skall du neka mig att leva?' Och han hörde inte på henne, utan dödade henne.»
Medan Elsalill sade detta, stod sir Archie med rynkade ögonbryn och såg åt sidan.
»Ja, om jag en gång mötte den mannen!» sade Elsalill. Hon stod med knutna nävar inför sir Archie.
»Du kan inte möta den mannen,» sade sir Archie. »Han är död.»
Men jungfrun kastade sig på bänken och snyftade. »Sir Archie, sir Archie, varför kom ni mig att tänka på de döda? Hela kvällen och natten måste jag nu gråta. Gå ifrån mig, sir Archie, ty nu har jag inte sinne för annat än de döda! Nu måste jag tänka på min fostersyster, hur huld hon var emot mig.»
Och inte var sir Archie i stånd att trösta henne, utan han blev
fördriven av tårar och jämmer och gick bort till sina dryckesbröder.
