- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
851

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ä - ÄVE ... - Ö - Ö ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


AVE

från mht. âventiure, f. a) tilldragelse, b)
underbar berättelse: af mlt. advenire (i st. f. evenire).
v. n. hända, tilldraga sig. bildades adventura,
f. hvaraf aventure, sedan âventiure och i nht.
abenteuer.

Äventyra sej fram, v. r. 1 draga sig
fram med svårighet, hjelpa sig sjelf m godt
man kan. "Han äventyra sej fram så gódt
han kunde". Sk. (Ox.,Onsjö). Af mht.
áventiuren, v. n. genom farliga företag sätta något
på spel (Ben. 1,72).

ÄVER 1, adj. ifrig. "Han ä så äver". Sm.
Fn. æfr, häftig, ifrig.

ÄVER 2, pron. poss. (brukadt som substantivum,
mascul. gen.) vår fars (-gubbe). N. G. Jfr oenn.

ÄVJ, ävja, ävjo, s. evja.

ÄVJA l, f. l) (iriksspr.) dy, gyttja. Evå, G. 2)
den grönska af alger, frömjöl o. s. v. hvarmed
stillastående vatten sommartiden öfverdrages. Åm.

Ävje-bródd, m. allahanda småväxter,
uppvuxna i uttorkade dypussar. Götal. Fries (bot.
utfl. 3,227) föreslår att i riksspr. ävje-bródd
upptages för Limosella.

ÄVJA JHOP, a. simma 3.

ÄVLA, v. n. 1 aflas, ifrigt bemöda sig, med
all magt sträfva. Vl., sm. Fn. efla, v. a. öka,
stärka, förvärfva; fsv. æflas.

Ävlug, ävlansam, adj. bråkig. Hs. (Db.).

ÄVLÄ SEJ, v. r. 1 lyckas, hafva framgång.
"Dä där, dä ävlär säj inte så dumt för’n"; om
praktisk färdighet. Sdm. Jfr ävla.

ÄVRA SEJ, s. övvra se.

ÄVSETA (pl. ävseter), f. effsingar, de yttersta
öfverblifna och afskurna trådarne på en väf. Vg.

ÄÄDD? sjöfogelkull. Nb. (N. Kal.). Jfr fn. eldi,
afkomma.

Ö


’Ö, n. hö. Ö-esa, f. höhäsja. Dl. (Elfd., Våmh.).
f. id. Jfr håi.

Ö-BÄR, s. ölbär.

Ö(D), præfix, som utmärker en lätthet.
Ö-kännä, adj. ökänd. Åm. Fsv. ödhkænder,
ökänd. S. S. 1, 121; fn. audkendr; d. d. åkiend.

ÖDD (n. ödt,) adj. af ödet bestämd. "Dä va
honom ödt", det var honom af ödet bestämdt.
Sk. Öen (n. öet), id. "Äss ja ä öen te å lóiva
tess den daen kómmer. Han va inte öen te
å få sòi sia hóira väksena". Sm. (Värend). "Óm
ja e öen te å leva så länge. Dä va le så
öet". Vg. "Han kunn fäll int bli fresk; han va
allt öe för döen". Vl. Ödna, adj. id. Nk. Fsv.
ödhin, af ödet bestämd. St. Rimkr. 8: 2: "ok
hertoganom var ther ödith at wyna", af ödet
beskärdt att vinna; auþin, af ödet beskärd, af
lyckan tillskyndad. GL.; ödhna, f. öde, skickelse.
Cod. Bildst., s. 352—3: fn. auđinn, af ödet
bestämd; d. d. øden, øen. øien, id. Jfr öide.

ÖDD, ödda på, s. ydd.

ÖDE, adj. 1) (såsom i riksspr.) obebodd,
obebyggd; obrukad; tom; 2) uttröttad, matt. Ul.
Fsv. öþe el. öþi, adj. öde. VGL. ÖGL.; fn. auđr;
d. øde.

Åjdä, adv. förbi, slut. G.

Åjdä-gluggä, f. slöserska (qvinna som
liksom kastar ut genom en glugg). G.

Öda (ipf. ödde, sup. ödt), v. a. 1) egentl.
förstöra, bortslösa, föröda. Kl. Öid, id. Fl. (Öb.);
2) förgöra, döda. Kl. Öa (ipf. ödde, sup. ödt
el. öat), id. "Öa barnet", döda (strypa,
qväfva) barnet. Kl., sm. Öa sej, v. r. taga lifvet af
sig. Ög., bl. Fsv. öþa, ödha, föröda, förstöra.
L. L.; fn. eyđa; n. øyde, øya; d. øde; fe.
êdan, ýdan.

Ödes-böle, n. ödelagd gård, jord. Vb. Fsv.
öþe-bol. VGL.

<sc>Ö(d>fjösug,</sc> adj. slösaktig, öfverflödig. "Ho
ä öfjösug, tar te för mykke mjöl te vällingen".
Sdm.

Ödi(g), adj. som kan förödas. Sm.

Öesam, adj. ödsam, slösaktig. Sm.
Ösk-sam, id. Vb. N. öyesam.

Öet, n. def. ödehemman. Sm.

Öjare, m. ödare. "En god avlare har en
god öjare". Ordspr. Bhl. (Elfs.).

Ö-la’a, f. slöserska; om ett fruntimmer, som
förslösar allt det, hvilket skaffas till huset. Bl.

Ö-lägg, n. 1) förstörande, ödeläggning.
"Dä ä bårre ti ölägg alltisamman"; 2) slösare.
"Dä ä ett räktet ölägg". S. Sk.

Ö-lägga (ipf.ö-lā, sup. ölaggt el. ölajt), v.
a. 1) ödelägga, förstöra, slösa bort; 2) döda.
Sk. Fsv. ödhelæggia. S. S. 2, 109.

Ö-läggsam, adj. slösaktig. Bhl. (Oroust).

Ö-mósse, m. ofruktbar, alldeles obrukbar
mark. Sm. (Jönköp:s l.).

Ön (n. öt), adj. blottad på, i saknad
af, i brist på. "Ja ä inte ön på pengar", jag
är icke alldeles utan pengar. "Dä ä ikke öt",
det är icke alldeles brist. "Dä ä ikke möet,
men ikke änna öt". Bhl.

Önn, n. ödesmål, öde ort. Vg.

Ösel, n. slöseri. Hl.

Ösla 1, v. a. 1 föröda, förstöra, slösa. »Han
öslar mä färens penga». Götal.

Ösla 2, f. slösaktigt fruntimmer. Hl.
Ösel-märr, f. id. Vb.

Öslare, m. slösare. Sk., hl. Ösle, m. id. Sk.

Ösle-kar, n. slösare, slöserska. Sk. (Lugg.,
Frosta, Ox.).

Ö-sliten, adj. som slitit mycket (kläder).
Sm., nk.

Öslöf, namn på en by i Bosarps s:n uti
Skåne. Fsv. Öthesleef. Dipl. Suec. IV, 156.

Ö-slös, adj. slösaktig, öfverflödig, Ög. vg;
Ösli, Ög.; öslicr, Kl.; ösled, id. Sk.




<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0881.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free