850 (Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket)

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ä - ÄSS ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ÄSS

35; fht. essa, f.; nht, esse, f. id.; hebr. אֵשׁ es,
eld; gr. ἑστία; skr. us, att brinna.

ÄSSJAN, tilläggsord i slutet af en mening.
"Hä ha väl ja kunnat gjort, ässjan." Hs.
(Db., Bj.).

ÄSSLE, s. essle.

ÄST 1, m. häst. Dl. S. häst 2.

Äst-botär, m. hästläkare. Dl.

Äst-fännä, n. skogsfräken: Equisetum
sylvaticum. Dl. (Elfd.). I andra munarter
gran-gräs, häst-gröning, häst-rumpa. Af fn. fen,
n. kärr, moras.

ÄST 2, s, äss 2.

ÄSTA, v. a. 1 fresta, försöka; reta,
uppmuntra till. "Han ästar (ässtar) mej att gära hä".
Hs., mp. Fsv. æsta, v. a. äska; fn. æsta, id.

ÄSTRÄ, adv. någorstädes. G.

ÄTA, ätare, ätare-ko, -stókk, s. eta.

ÄTARE-VARG, s. varg.

ÄTT, praep. till. "Ig skal gå ätt mässer",
jag skall gå till gudstjensten. Dl. (Elfd.). Jfr at.

ÄTTA, s. hätta 3, pjuk-ätta.

ÄTTA, ätte-brå, -hage, -klubbor, ätt-letta, -stark,
s. äga.

ÄTTER, ätte, præp. efter. Götal. Ätter, ätt,
id. Vb., åm. Fsv. æftir, æptir, efter; fn. aftr, aptr,
eptir, ept, åter, tillbaka; fht. aftar; moes. aftra.
Jfr et’.

Ätta-kjalk el. ätta-stötting, m. den andra
eller eftergående kälken eller stöttingen i
parkälkar. Vb.

Ätt-bör, s. byr.

Ätte,? sofvel. "Hva ska fólket ha ätte
(eller te ätte)? d. ä. sofvel till supmaten. Sm.
Ätte-mat, m. Hl. (Värö); till-kust, m. Sm.
(Östra h.).

Ätte-la’n, adj. efterlåten. Sk. (Harjager).

Ätten-dar (def. -n), m. eftermiddag, tiden
mellan kl. 3 och 7 e:m. N. Hl., vg.
Auten-dag, m. id. G. Deraf ättendars-bit, m.
aftonvard; ättendars-beta, f. Vg.

Ätte-rak, n. sädesstrån, som finnas på
åkern, sedan han blifvit räfsad (rakad). Vg.
(Kåkinds h.).

Ätter-bränna, f. det sista sämre
brännvinet, som fås vid klarning )( för-bränna.
Vg. (Kåkinds h.).

Ätter-dakk, m. den siste, den efterste. Vg.

Ätter-fot (pl. -fötter), m. bakfot. Dl. (Mora).

Ätter-på, præp. bakpå. Hs. (Bj.).

Ätter-fär(d), f. efterrätt Sm. Atter-fäl,
f. id. Vg., ög.

Ätter-rinn, ätte-lakk, n. ätte-lank, m.
det sämsta brännvin, som fås sedan det goda
brännvinet är taget. Sm., kl. Ätte-lakk, n. id.
Sk. Ing.). Jfr lakka.

Ätter-tag, n. slösäd, som vid kastningen
tages efterst af dråsen. Ög. Bak-tag, n.
id. Sk.

Ätter-våL. m. aftonvard, merafton. Sm.
(Östra h.). Jfr val 2.

Ätter-wedär, n. medvind. Dl.

Ätt-föring, f. efterbörd (hos kor). Vb.
Jfr, li.

Ätt-gäL, f. egentl, eftergerning; efterbörd. Jtl.

Ättra, v. n. 1 gå baklänges. Sm. (Vestbo).

Ättras, v. dep. 1 försämras. Kl.

Ätt-rakst, s. raka 1.

Ätt-slåter, m. eg. efterslåtter; tiden
närmast efter slåttern. Kl.

ÄTTA, s. ätt, ett.

ÄTTJA (ipf. äkkte, sup. äkkt), v. n. beta med
kreaturen om hösten sedan grödan är inbergad.
Hs. (Ljusdal). Af äta, v.

Ättje-bete, n. sådan mark som "ättje". Hs.

Ättje-fägs, n. fähus, uppfördt i aflägsnare
egor att begagna vid betning om hösten. Hs.
(Ljusdal).

ÄTTLA, v. a. 1 ämna, erna. "Ja ättlar mej
te’et". Vg. (Elfsb.), dls. Ässla, id. "Har du
ässlat mej nåen mat i da?" Vl., bhl. Fsv. ætla;
fn. ætla, a) mena, hålla före; b) föresätta sig,
besluta; skot. etle, erna, önska.

ÄTT-LETTA, ätt-stark, s. ätt.

ÄULOR, pl. öfverlädret på ett slags skor
eller fotpåsar med ogarfvade sulor eller bottnar.
Håret är utåt vändt. Fl. (Öb.).

ÄUR, m. 1) holme; 2) liten öflock. Fl.
(Öb.).

ÄUR, äurä, s. ur.

ÄUTA-VÄDUR, s. väder.

ÄUT-BAINS-UNGE, s. ung.

ÄUT-HOL, adj. uthungrad, omåttlig (liksom
uthålkad invärtes). G.

ÄUT-LÅJSNING, f. vårflod. G. (F.).

ÄUT-RÄNNINGI, s. hafdum.

ÄUT-SKURLIGT, adv. tydligt, bestämdt,
rentut. S. G. Jfr skär.

ÄUT-SKUTS-BRÄDER, s. skjuta.

ÄUTUM-BÄJNS, (utombens), oäkta till
födseln. G. Äuta-bäjns, id. G. (F.).

ÄV, m. å. Hl. (Värö). Ävja, f. liten å. Sm.
(Östbo). Jfr å 4, ava.

ÄVA 1, n. äfventyr, händelse. Vg. Fsv.
æfve, a) äfventyr; b) underbara bedrifter. Alex.
1207. Jfr äventyr.

ÄVA 2, f. stund, tillfälle, vefva; tidsomskifte.
"Han kóm i samma äva. Dä skedde i samma
äva du kom hem". Vg., hl. Eve el. evä, n. id.
Mp. Fsv. ævi, n. lefnadsålder, lefnadslopp. Alex.
1180. Med. Bib. 1, 48, 66, 220; fn. æfi, f.
lifstid, ålder. S. eve. Jfr Benfey 1, 7.

Hakk-äva, f. den s. k. hakkare-tiden. Sm.
(Vestbo). Jfr Hyltén-Cavallius, Värend och
Virdarne 1, 4.

År-äver (el. år-ever), f. pl. års-växt. Vg.
(Kåkinds h.).

ÄVA el. eva (ipf. evdä), v. a. 1) häfva,
lyfta: 2) kasta. Dl. S. häva.

ÄVAS, v. d. 1) smått arbeta. Hs.; 2) vara
ifrig onödigtvis, onödigtvis bry sig. Hs., hj. Ävja
(mä), v. n. 1 äflas. Kl.

Även, adj. flitig. Jtl.; 2) tjenlig, väl
passande, skicklig, duglig. Nk., ög., bl. )( o-även.

Även-säl, s. säll.

Ävig (ävug, ävut el. ävag), adj. som
onödigtvis bryr sig; bråksam, som lägger sig
i många göromål. Hs.

ÄVELSAM, älasam, adj. 1) afvelsam,
fruktsam; 2) arbetsam. Vb. Jfr ala 1.

ÄVENTYR, n. 1) eg. äfventyr; 2) göromål.
"Han skötte hans äventyr". Sk. (Ox.). Fsv.
ævintyr, n? äfventyr. Fr. af N. 118; fn. æfintýr,
n. äfventyr. Ordet är inkommet i vårt språk

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/dialektl/0880.html

		Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket / 850 (1862-1867) Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|