Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ä - ÄRT ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ÄRT
Ärt-bókk, m. ärtskida (med ärterna uti). Åm.
Årte-pong, alte-pong, m. Vg., dls., vl., sdm.;
ärt-kudde, ärt-pung, m. Ög., nk.; ärte-bäll, S.
Sk. Jfr pung.
Ärt-kasse (pl. -kassar), m. större kägla af
gärdselstörar att derpå till torkning på åkern
upplägga ärter. Ul.
Ärte-kjörka, f. konisk ställning af unga
granar med utsittande qvistar, hvilka begagnas
att derpå upphänga ("kraka") ärter till
torkning. Vg. (Vadsbo), am.
Ärte-krake, alte-krake, m. krake (qvistig
stång), som ligger eller legat på ärtåkern. Vg.
Ärte-ris, n. trädgrenar (af barrträd) och
buskar, som bredas på ärteåkern. Vg.
Ärte-sjua, f. Gallinula Crex. Nk.
Ärt-slikka, s. slir 1.
Ärt-spöke, n. fogelskrämma. Ärt-skrämma,
f. id. Sm.
Ärt-vann, s. vann 1, sid. 809 b.
Ärving, m. telning, skott. Fl. (Öb.)
Äred, s. sid. 848 a.
Ärvd, f. arf; brukas om arf af inre
egenskaper, lynne, qvickhet, trögt förstånd; äfven
om sjukdomar o. s. v. Om en person har t.
ex. ett häftigt uppbrusande lynne och fadren
äfven har ett sådant, heter det: "dä ä en
ärvd". Om sonen till en sjuklig fader är
sjuklig, säges: "dä ä en ärvd". Fl. (Nl.). Fn.
erfd, f. arf; fsv. arver, m. VGL; d. d.
(Sles-vik) ærvd.
Ärvesam, adj. mödosam, svår, tung, som
fordrar noggrann skötsel. "Ärvesamt arbait",
tungt arbete. "Ärvesam jord", jord, svår att
upparbeta. "Ärvesamt bån", barn, svårt att
sköta, vårda. Vb., nb. Fn. erviđssamr,
arbetsam, besvärlig (Haldors.).
ÄSA 2, f. slef, ösa. Ö. Dl. Ausa, äuse, åsa,
öster (def. östra), f. Jtl.; öiså, f. id. Fl. (Öb.).
Fn. ausa; n. øystra.
Äs-kralld, n. öskar till en båt. Dl.
(Mora, Våmh.). Äs-skål, f. Dl. (Elfd.).
Öse-gös å härrpe-snärp, ösengös,
ösomflös, ösomplös, s. hösa.
Öst, m. det ställe vid botten af en båt
(mellan "bakbetten" och "bakplikkten"), hvarest
vattnet samlar sig och hvarifrån man öser ut
det. Vb., ul., sdm. (Landsort). Öist, m. Fl.
(Öb.); höst, m. Hs.; öst-lapp, m. Sdm.
(Dalarö); öse-skåkk, m. id. Bhl. Fn. austr, m. a)
ösning; b) vatten som kommer in i ett fartyg.
Äske, n. 1) virke af ask (Fraxinus excelsior),
Kl.,ög.; 2) asklund. Kl. Fn. eski, n. ask;
egentl, collect. af askr, m. id.
Äske-pelle, m. Har ett barn blifvit
förgjordt redan i moderlifvet, eller har ett
halfgånget och framfödt foster icke blifvit lagdt i
kyrkogården, så får gengångaren skämtvis namn
af Äske-Pelle; namnet taget af den ask eller
äska, i hvilken förtidiga foster pläga bäras till
kyrkogården. Sm. (Värend).
Hyltén-Cavallius,, Värend 1,478.
Äskja, f. ask, litet skrin med draglock.
Sdm., nk., vg., sm. Äska, f. id. Götal.; äskå,
f. id. S. G. Fsv. æskia, f. Gl. Ordspr. 468; fn.
eskja; isl. askja; d. æske; ns. æsk.
Äslutt, adj. n. tungt, ruskigt; om väder.
S. G.
Äspe el. espe, n. coll. 1) asplund. Vg.,bl.,
sk. (Villands h.), kl.; 2) aspvirke. Kl.
Ässa, v. a. 1 passa, lyfta, jemka intill,
vrida hit och dit, flytta något hit och dit, af och
an utan att veta huru man vill ha det; göra
något med många ceremonier, långsamt och
oskickligt under det man "vrider och
vänder". Vg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
