844 (Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket)

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Å - ÅÄN ... - Ä - Ä ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ÅÄN

Å-ÄNNES, adv. rätt upp och ner, hufvudet
ner, fötterna upp, Sm., kl., bl.

ÅVEN, adj. afvig. Sdm. (Ö. Rek.).

ÅVENE TVÄRS, s. tvär 2.

ÅV-ÄVLA (å-ävla, o-ävla), f. och adv. 1) stor
myckenhet; 2) ganska mycket, öfvermåttan.
"Åv-ävla mä snö". Dls., vl. Ävävla, f. Vg. (Vadsbo);
dävligt, Vg. (Elfsb.); åävelit, åävlia, id. Sm.
3) något ovauligt, oerhördt. "Dä va för åväyla
mä mat på kalaset". Vg. (Flundre), vm.
Åävlig, adj. öfverdrifven. "Han va så oävlig då".
Vg. (Flundre h.). Fsv. ofæfli (oefli, ovæffle,
of-vælli), n. a) öfvermagt. VGL.; b)
oöfvervinnerlig svårighet. Didr. af B. 329: 19; n. ov-evle,
n. något som är för svårt, öfverstiger ens
krafter, af fn. of, öfvermåttan, afl, n. kraft, magt, våld.

Ä.

Ä 1, (præs. sing. af vara), är. Allm. Ir,
Dl. (Elfd., Våmh.); jär, id. Vb.

Ä 2, pron. demonstr., det. Vb. Äd, (äd),
stundom ed (eđ) el. dä, Dl.; hä, Fl. Fsv. þat, det.
Jfr Rdq. 2,494.

Ä 3, neutrum af pron. en. "Han jär ä
nöut". Vb.

ÄA, äha, s. aa.

Ä-RBÖ(D), n. ett slags bröd (ieke surt och
utan hål, liggande på stänger). Ul.

ÄD, s. ä 2.

ÄDA, ädelig, äjda, äta, ätare, ätare-ko,
ätare-stókk, s. eta.

ÄDELI(G), adj. oändlig. "Ja har sett honom
mången ädelig gång". Sm. "Ja har ketat om
att mång ädelia gånger". Bl. (Östra h.). N.
ædeleg. Jfr evelig.

ÄDRYER, adj. nykter. Bl. (Gemshögs s:n).
Ädedröj, fastande. Kl. D. ædru, nykter; n.
ædrug.

ÄFFEN, adv. knappast, jemnt och nätt. "Ja
kan äffen stå på mina ben". Hl. (Släp). D. d.
æffen, jemnt. Jfr effen.

ÄGA (ipf. ågde el. åtte, sup. ått,) v. a. o. n.
1) ega. Nk. Iga (ipf. ikkte, sup. ikkt), id. Hs.
(Db.); 2) hafva till äkta. Nk. Äga el. ägja
(ipf. åtte, sup. ått), v. a. vara någon något
skyldig. Sk., hl. Äga (ipf. ägde el. åtte, sup. ågt),
id. Hs., vg., ög., sm., bl. Åga (ipf. åtte el.
ågde, sup. ågt el. ått), 1) ega. "Han åger många
gåra". Sm., nk. Åg (ipf. ågd, att eller atte,
sup. ågt), id. Vb.; b) hafva till äkta. "Ja åger
has söster". Ög., vg., nk.; c) vara någon något
skyldig. "Han åger mej en plåt". Sm. (Östra
h.), kl., öl. Åss (ipf. åddes), v. d. ega, besitta.
"Hvem åss denna bógen?" Sk. Fsv. eigha,
aigha, aga, æga (ipf. atte, atti, ati); fn. eiga; d.
d. eie; moes. aigan, ega. Jfr Rdq. 1, 276.

Ut-ag, f. en aflägsen jordega. Vb.

Äga, f. 1) (såsom i riksspr.) besittning,
egendom; 2) jordlott. Vb.

Ägo-gast, s. skäl-vrängare.

Ätt el. ett, f. ätt, slägt. Vb. Fsv. ætt, æt;
fn. ætt, átt el. ett; n. ægt, ætt.

Että, adj. ättad, härstammande från. Vb.

För-ättras, v. d. 1 urarta, försämras.
Hl., bhl.

Ätta, v. a. 1 1) upptaga någon i sin ätt
eller slägt; 2) äkta. Sm.

Ätte-brå, adj. som brår på slägten. Dls.

Ätte-dryg (ätte~dröj), adj. andryg,
högdragen. Hl. (Föråldr.).

Ätte-hage (el. ätte-have), m, den för en
slägt (eller ett hemman) utstakade
begrafningsplatsen på kyrkogården. Hl. (Viske, Himble
h.). Ägta-plats, m. Hl. (Värö); ätta-hög, m. id.
Sm. (Värend).

Ätte-klubbor, f. pl. I Skatelöfs kyrka i
Småland förvarades för 200 år sedan några
gamla klubbor, hvilka kallades ätte-klubbor
och sades vara ifrån den tid, då hedningarne
hade för sed att dräpa sina sjuka och
ålderstigna anhöriga genom slag af en klubba.

Ätt-letta, v. a. hylla någon. Jtl. (enl.
Ihre. D. L. s. 4). Fsv. ætleþa, upptaga en
frigifven träl i sin slägt; fn. ætt-leiđa,
adoptera; n. ætt-leide.

Ätt-stark, adj. ättstor;, som tillhör en
berömd ätt. Sm. (Sällan brukl.).

ÄGA, ägas s. åga 1.

ÄGEL, äjel, s. egel.

’ÄGER, adj. kompar., högre. ’Ägst, superl.,
högst; af ’og, hög. Dl. (Elfd.). ’Äg, hög, ’äger,
högre, ’ägst, högst. Dl. (Orsa); ’ög, ’öger, ’ögst.
Dl. (Mora). Fsv. högher; fn. haugr, heygri,
heygstr.

ÄGG 1, n. (såsom i riksspr.) ägg (ovum).
Uttalas stundom ädj. Sk. Fsv. æg, ægg; fn.
egg; fht. ei; fe. äg.

Gasar-ägg, s. gas.

Pugga-ägg, s. pugga.

Rajdar-ägg, s. rede.

Tal-ägg, s. tala.

Ägga 1, v. n. 1 värpa ägg. Allm.

Ägga-skena, f. äggröra. N. Hl.

Ägg-bale, m. äggstock (hos höna). Sm.

Ägg-blomster, s. skallnakke. Jfr svina-miler.

Ägg-bubba, f. ett slags äggkräm. Ägg-gröt,
m. vanligt ägg-kräm. Sm.

Ägge-bo, n. rede med ägg i, Vg.

Ägg-pjåsk, n. ? äggröra. Kl.

ÄGG 2, f. 1) (såsom i riksspr.) egg, den
hvassa kanten på skärande verktyg; 2) kant på väf.
Götal. Stad, id. Sveal. Fsv. æg, ægg, f. egg,
kant; VGL. ÖGL.; fn.. egg, f.

Ägga 2, v. a. 1 bryna, hvässa. Vg. (Elfsb.).

Ägga i hop, v. a. 1 sammansy egg mot
egg;. Bl.

Ägge-sten, m. brynsten; mindre handslipsten
och finare än sännan. Bl., vg.

Ägg-svarv, s. svärva av.

Ägg-välla, v. a. 2 utsmida yxor i eggen
och göra dem tunna. Sm.

ÄGG 3, f. hägg: Prunus Padus. Dl. (Elfd.,
Våmh.). Äggje, f. def. id.. Dl. (Orsa).
Ägg-kall, m. en enstaka hägg. Ö. Dl. Gl. sv.
(Tillandz, Bromel) hägg, häggebärsträ.

ÄGLIN el. äglejen, adj, vacker, af hyggligt

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/dialektl/0874.html

		Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket / 844 (1862-1867) Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|