Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Å
- ÅT ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ÅT
Att-åtär, adv. från förra tider, fordom.
Dl. (Mora).
Åta-bak, adv. baklänges, bakut, bakfram.
Vb. åm., mp., hs. (Ljusdal). Åter å bak, id.
Ul. fl. (Nerpes i Öb.). Isl. aptr á bak.
Åta-fer, præp. bakom. Hs. (Ljusdal).
Åta-framm, adv. fram och åter. Vb.
Åta-på, præp. bakpå. Hs. (Db.). Åt-på, id.
Hs. (Ljusdal).
Återgångs-kvinna, f. qvinna, som vid
gillet bär in maten. Sm.
Åter-hälle, n. hejd, återhåll. Vg.
Åter-gänge, n. gengångare, vålnad. Kl.,
bl. Åtr-laupar, ådr-laupar m. id. Wormsö;
åter-gångare, m. id. Sm.
Åter-kjep, n. ryggande af köp, då köpet
går tillbaka. Hs. (Bj.).
Åter-nakke, adv. baklänges. Kl, öl.
Åter-slag, n. återgång af ett aftal. Ög.
Återst, adj. och adv. ytterst, bakerst,
längst bort )( främmerst, hiterst. Vb. Fn.
aptast, superl, bakerst.
Åter-stands-trä (åter-stass-trä), n. ett
groft men qvistigt och krokigt träd, som
förbigås på aflägsna skogar såsom odugligt till
annat än ved. Hs. (Db.).
Åter-stäva, f. utgammalt, afskildt, illa
vuxet träd (gran eller tall) hvilket såsom
för byggnad otjenligt ingen vårdat sig om att
fälla. Fl. (Nl.).
Åter-åvuger, adj. baklänges. "Han
stötte honom återåvvuger i bakken". Ög.
Åt-framm, adv. bakfram. Hs. :
Åti. adv. baki. Hs. (ljusdal). Åtani, id.
"Åtani slädan". Hs.
Åt-mä, præp. bredvid. Hs. (Ljusdal). Jfr
attmin.
Åtna se, v. r. 1 draga sig tillbaka, åtra
sig. Sm. (Sällan brukl.).
Åt-tong, adj. baktill tung; om lasset i en
kärra. Hs. (Db., Ljusdal).
Åt-under, præp. bakunder. Hs. (Db.,
Ljusdal).
Å-TANKA, f. likhet. Ul. Jfr åtänkt.
ÅT-BRÅT, n. skilnad, olikhet. "Dä ä sådant
åtbråt på". Kl.
ÅTBÄRS-TO, n. inslag i väf. Åti-to, n. id.
Jtl. Åte, n., åti-gar(n), n. id. Hs. (Db.). Jfr
to 2.
ÅTEL, åtla-kött, s. eta.
ÅTER-KJEP, -nakke, -slag, -stands-trä, -stäva,
s. åta.
Å-TAK, s. taka.
ÅTER-ÅT. præp. och adv. tillika med. jemte.
Gstr. Åtråt, id. Vm.
ÅT-FAKKTER, s. fakter.
ÅT-FÄRA (ipf. åt-for el. for åt, sup. åt-fari
el. åt förä) v. n. bära sig åt. Brukas mest
i supinum. "Hä var ill åtförä", det var illa
handladt. I stället användes fära åt, som har
samma betydelse. "Han for åt sóm en tok".
Vb. Jfr fara 2.
Åt-faL el. åt-fol, f. nppförande, beteende,
handlingssätt. Vb.
ÅTGÄRNING, s. gära.
ÅT-HÄVES hvardags. Åthäves-rókk, m. rock
som begagnas i hvardagslag, "Den rókken ä
för go att ha te åhäves-rókk". Ordet brukas
uteslutande om kläder. Vg.
ÅTI 1, kon), innan, förrän. Atä, id. "Kóm
in åtä du fär", kom in, förrän du far. Vb.
Måhända af åt hä, vid det; således: vid det du
far = innan du far.
ÅTI 2. s. åta.
ÅT-KóM, n. förlägenhet, bryderi. "Vara i
åtkómä". Vb.
Åt-kómmen el. åt-kömmen, adj. förlägen,
bekymrad, villrådig. Vb. (Skellefte), mp.
ÅT-LÄGSEN, adj. närgången, näsvis; snål,
som ligger åt. Sdm. (Ornö), nk.
ÅT-MINSTNINGEN, adv. åtminstone. Sm., bl.
ÅTN. m. aftonvard (omkring kl. 6). "Jätå
åtn". Ö. Dl. Jfr eta.
ÅTNA SE, s. åta.
ÅT-OKSE, s. åt 1.
ÅTRAS, v. d. 1. åtrå sig. Hs.,mp. Deraf
åtring, f. ändring, återkallande. "Bara dä hade
stått te, en åtring, så röre ja låten". Sk. (Ox.).
ÅTR-LAUPAR, s. åta.
ÅT-SI(D)A. s. åt l.
ÅT-SIEN, s. at-sien.
ÅT-SLAPP, s. slippa 1.
ÅTTE. s. äga.
ÅTTING, m. ett åttondels hemman. Götal.
Åttings-brukare. m. brukare af en
åtting. Götal.
ÅTTINA, räkneord (ordin.), åttionde. Hs. (Db.).
ÅTTIÅ, räkneord, aderton. Dl. (Elfd.). Ato,
Dl. (Orsa); aträttan, G.(F.). Fsv. atærtan, UL.;
atertan. VGL.; fn. átian el. áttián; n. attan
el. atjan; d. atten.
ÅTTA, s. åta.
ÅTÄ. s. åti 1.
Å-TÄNKT, adj. något lik. Ul. Jfr åtanka.
ÅT-ÄTE, n. förstärkning eller påläggning, med
svets å en yxlägg vid stålsättning, då läggen
förut varit klen eller tunn. Sdm.
ÅV 1. adj. half. Dl. Fsv. halver. Jfr åpt.
Åv-väkst. adj. n. halfvuxet; om månen.
"Tungläd ir åvväkst", det är nymåne. Ö. Dl.
ÅV 2, s. å 3.
ÅVA (pl. -n), f. 1) åkerstycke ; ett stycke åker
som kan plöjas med en häst på en dag. Jtl.,
åm.; 2) så långt stycke åker, som plöjes utan
att man vänder hästen. Hs. (Db.). "Dela en
åker i två åvan". Ul.; 3) hvarf. "Gå sina
åvan", gå hvarf för hvarf: säges t. ex. då
potäter upptagas på ett fält. Sdm.
ÅVE, m. talang, snille. "Han hade ingen
åve". Sm. (Tveta).
Å-VEKE. s. vika 1.
ÅV-HÄSSLA el. av-hässla, v. a. 1 afråda,
afstyrka någon från något. Hs. (Tuna).
Å-VINNA SEJ, v. r. beklaga sig, jämra sig.
Kl. Jfr vena 3.
Å-VISING s. wita 1.
ÅV-KJÄFTUG, adj. ond, elak. trätgirig, som
alltid vill hafva sista ordet. Hs. (Db.), sdm.
Å-kjäftug, id. Ul. Fn. of, för mycket, kjafta,
röra käftarne, sladdra.
ÅV-LÄGJES, adv. aflägset. Ul.
ÅV-RAGG, s. hå 2.
ÅVRIL, s. klave.
Å-VÄDER, å-vär, s. väder.
Å-VÄGSE, s. väg.
ÅV-VÄKSET, s. åv 1.
Å-VÄLLTES, åv-wält, s. välta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0873.html
