Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - U - UTA ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
UTA
UTA, præp. utom. Vb.
UTA-DILL, adv. 1) ute, utom hus; 2) på yttre
sidan. Vb.
UTA-GÅLS-ONGE, s. utan-gårds.
U-TAJRA, utajrig, s. tera.
U-TAKK, m. skada. "Hästen fikk utakk på
marscha-skjussen". Hl. Fsv, otak, otack: n. utak,
otak, n. ansträngning som man har skada af.
U-TAMMD, s. tam.
UTA-MÄ, barn, födt utom äktenskap. Ög. (Ydre),
Uta-me(d)s-unge, m. id. Sdm. Utangårds, adj.
oäkta; om barn. Bhl., hl. Uta-gåls-onge, m. oäkta
barn. Dls.
UTANDE, utandes, otäne, s. utännes.
UTAN-I, adv. 1) utom, utanpå. "Hä set´n
hakkspit utani väggom". Vb.; 2) nedre vid. "Utani
bakken". Hs.
UTAN-KNUT, m. den utstående knuten på
ett hus. Ytter-knut, m. id. Sm.
UTAN-VIDS-FÓLK el. ut-hedes-folk, n.
arbetsfolk, som fått sig upplåten mark å skogsmarker
till odling samt uppförande af bostad och för
sådan upplåtelse gör dagsverken eller annorledes
lemnar ersättning till jordegaren. Ut-hedes-fólk,
n. utan-vesare, m. pl. id. Gstr. Ytraves-folk, n.
pl. folk, som bor utom eller inom en by, men ej
har något hemman, t. ex. soldater, torpare. Hs.
(Jerfsö, Ljusdal). Ytter-meds-folk, id. Hs. (Db.).
Yttermed-folk, inhyseshjon. Fl. (Åland).
UTAN-ÄTT, adv. 1) utefter; 2) utifrån; 3)
fig. ifrån landsbygden. "Han a kömmä utanätt",
han har kommit från nedra landet. Vb.
UTARST, adj. superl, ytterst. Vg. Fsv. utarster.
UT-ASAD, adj. utsliten genom släpning eller
trägen nötning. S. asa.
UTA-SÄRK, s. särk.
UTA-TASS, s. tas.
UTA TE, utan att. "Uta te va ovetti, kan dä
ske". Sm.
UT-BASAD el. ut-pasad, adj, utsliten, utnött. Vg.
UT-BETE, n. det bete, som kreaturen begagna
ute. Sm. Fn. úbeit.
UT-BLINNAD (ut-blingad,) adj. utsliten, svår
att läsa. "Bokstäverna ä utblingade". Bl.(Östra h,).
UT-BO, m. skålvestgöte. Vg. (Skarab.).
UT-BONDE, m. bonde, boende aflägset från
grannar. Vg.
UT-BRUK, n. jordbruk, som en bonde har på
annat ställe än der han sjelf bor, genom arrende
eller annan öfverenskommelse. Vg. (Elfsb.).
UT-BYS, adj. och adv. utom byen, ej byen
tillhörande. Vb.
UT-BÅDA, m. namn på ett skär vid Kökar på
Åland. Fn. bodi, m.
UT-BYTING, m. ett barn, som tros vara
förbytt af trollen. G.
UT-BÁTTER, adv. kompar. bättre ut. G.
UT-BÖLING eller ut-böling, m. 1) eg,
utbörding, person, som ej hör till slägten, byen eller
socknen, med bibegrepp af dåliga egenskaper;
utskott, ohyfsad, elak menniska. Allm. Udböling,
Sk.,hl.; ud-bolling, m. Sk. (Ing,); 2) ett
inbillningsfoster som säges förekomma på vissa orter
i djupa skogar och å andra hemska ställen såsom
ett litet naket barn, än sittande på
gärdesgårdarne, än flygande omkring under gråt och skratt.
Oäkta och odöpta barn, som mördas, tros blifva
utbölingar och qvarstanna inom byen till straff för
mörderskor och varnagel för andra. Vb., fl. (Öb.).
UT-DRIKK, m. högtid vid bröllop hos brudens
föräldrar, vid hvilken presten å de ungas vägnar
tager afsked af föräldrarne. Vl. (Elfd.).
UT-DÅLI(G), adj. ytterst dålig. Ög.
U-TEDER, f. pl. råttor, möss. "Vi har så mied
uteder detta år". Sk. (Ing.). U-täe, n. id, Sk.
(Ox., Skytts b.). D. d. uteed, utede, id, Jfr fsv.
vthe, n. hoprafsadt folk, slödder. St. Rimkr, 17;
2; 18: 1; 29: 2; fn. oþioþ, id.; mht. undiet.
Rdq. 2, 108.
UTELI, adv. nederst. Öl.
U-TERIG, s. tera 1.
U-TERRIBEL, s. oterribel.
UT-ETTÄ (p. p. af eta ut)), utäten, genom
gnat, ondska, hat eller afund drifven från haset.
Vb. Jfr eta.
UT-FALL, n. vattnets sänkning i en flod eller
sjö; ebb. Allm. Fn. útfall; d. d. udfald; e.
outfald.
UT-FALLEN, adj. matt, mager af sjukdom. Vl.
UT-FAREN, utfars-öl, ut-fär(d), utfära-gille,
s. fara 2.
UT-FLÖG, n. fluster på en bikupa. Sm. S.
flioga.
UT-FULA SEJ, v. r. 1 vara ovettig, oblygt
säga sanningen. "Ja måtte riktigt te å utfula
mej, annärs ha ja inte fått e". Sdm. (Ornö).
Jfr fyla, ful.
UT-FUNDERLIGER, adj.. slug, fintlig, fyndig.
Sdm., nk., ög. S. funderli(g).
UTFÖR, n, utförsgåfva. Sm.
UTFÖRS-BAKKE, m. sluttande backe. Sdm.
UT-FÖRSKUMMAD, s. skum 2.
UT-GAPIG, adj. storgapig. G. (F.).
UT-GÄLD (pl. -er), f. kronoutskylder. Svea-,
Götal. Ut-gäl, f. Vb. Fn. útgjöld, id. Af gälda 1.
UT-HAIRA, adj. som är från annat härad.
"U. nämd", nämnd från annat härad. Sm.
Uthäring, udhäring, m. som är från annan trakt
(eg. häradj. Hl. Fn. hérađ, n. ort, bygd; fsv. hæraþ.
UT-HÄNGE-SKJUL, n. hus, bygdt på stolpar
jemte ett annat. Hänge-skjul, n. id. Vg.
UT-HÖVDER, pl. öfverhängande tak eller
takfot. Vg.
UTI, præp. 1) (såsom i riksspr.) Åiti, id.
Dl.; 2) öfver; med. "Han tönnrera uti’n", han
yttrade sitt missnöje öfver honom. Vb. (Löfånger,
Burträsk, Nysätra). Jfr E. Jonsson, sid, 653.
UTILL-VEDERLIG, adj. obehändig, olämplig.
Bhl. Jfr veddrig.
U-TING, 1) n. a) eg. oting; b) råttor,
rofdjur, insekter. U-töj, n. uhyra, f. id. Hl.
U-hyre, f. råttor, möss. Sk.; c) spöke. Hl., sm., vg.,
U-töj, n. id. Hl. ; 2) m. hvarjehanda slag af
invärtes sjukdom, såsom bukref, förkylning. Sk.
D.d. uting.
UT-KASTAD, adj. slängd, mycket skicklig, Ul.
Jfr utvindad.
UT-KIMMA, s. kimma.
UT-KÓJTAD, ut-tjågad, s. tjå 1.
UT-KÓRA, s. kóra 2. Roten är fn. kjósa (ipf)
kaus, sup. kosit el. korit), utvälja, utkora. Jfr.
kesa 3.
UT-LAND, n. Så kallas stundom
Vestergötland till skilnad från inland. S. Bhl.
UT-LIGGARE, m. träkloss på torftak, hvaruti
tak-kroken fästes. Vm. (Fellingsbro).
UT-LÅNG, adj, I talesättet! "hele utlånge
da’n, hele Guds utlånge da". Vg, (Kåkinds h.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
