Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- S
- SLOM ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Slommer-i-drómm, m. vid kapprock. Sk.
(Ing.).
SLOMMA, v. n. 1 1) gå matt och dåsigt.
"Hästen går å slommar". Sm.; 2) slomma åv,
med blygsel begifva sig bort. Sdm. Fn. sluma,
tiga, slå ögonen ned, tappa modet.
Slommer, m. en som går matt och dåsigt. Sm.
SLOMMER, slommer-lónnom, slommär, s.
slumra 2.
SLOMRA, s. slammär.
SLONGEN, adj. hungrig; matt. Ög. Jfr slunken.
SLONKEN, s. slinka.
SLORPA, s. slupra.
SLOTA (ipf. slota), v. n. göra sig ledighet,
yara lat, drifva fåfäng. Vb.,nb. Slåta, id. Sm.
Slota på, v. n. 1 hålla upp, upphöra; om köld,
regn. "Kölden slotar på". Slota på,
slåta på å slåtta på, id. "Dä slotar på å. Dä slotar
på (el. å), dä vore väl um dä vurte ópphållsvär».
Götal.; äfven Sveal., Finl. Fn. slota, stillas,
upphöra, om väder. Jfr slut.
Slotasam el. slåtasam, adj. fallen för att
göra sig ledighet; lat, försumlig. Vb.
Slåta, f. dagdrifverska. Sm. Nht. dial.
(Schwaben) schlutt, f. lat. oordentlig qvinna
(Schmid, 468).
Slåta-mes (pl. -ar), m. stackare, som
hvarken vill eller orkar göra någonting. Vb.
Slåter, m. dagdrifvare, odugling. Sm. N. slott.
Slåtna el. slåttna, v. n. 1 lindra,
småningom aftaga; om köld, värk. "Köllen slåtnar.
Värken slåttnar". Ög.,hl.,bl.
SLOTTEN, s. slinta.
SLOTTER, n. snöblandadt regn, snöslask.
Glåpper, n. id. Nb. (Cal.). D. slud. Jfr glop, glåp.
Slottrå, f. slask. Fl.(Nl.).
Slottär (ipf. slotträ), v. imp. snöslaska;
om snöblandadt regn. Glåppär (ipf. glåpprä),
id. Nb.(Calix,Råneå).
SLOVA, v, n. 1 gå tungt och långsamt, men
med långa steg. Hl.(Skällinge). Slåva, sjåva,
id. Vg. Deraf slåva el. sjåva, f. slåver el.
sjåver, m. trög och senfärdig menniska. Vg.
SLUA 1, s. hvirre-slua, sid. 271.
SLUA 2, s. sluk.
SLUBBA 1, v. a. o. n. 1 1) blanda i hop
(våtvaror) på ett osnyggt sätt; diska; 2) stöta emot
(eg. bland våt orenlighet), gå vårdslöst. "Han
går å slubbar". Sm.,vg.,bl. N. slubba<h1></h1>, söla,
spilla ner; fara oförsigtigt fram; e. slubber.
Slubb, n. våt orenlighet, skulor, diskvatten.
Sm.,hl. bl. Jfr slabb.
Slubba 2, f. orenlig, vårdslös, drulig qvinna.
Sm.,vg.,sk. N. slubba; holl. slobbe. Jfr slabba.
Slubber, m. 1) orenlig karl. Sm.; 2)
vårdslös, drulig karl; en som går tungt och
senfärdigt. Schlubber, m. Vg.
Slubbert el. slobbert, m. osnygg, slarfvig
och tölpig karl. Sm.,sk. bl.
Slubbra, v. n. 1 vara oredig uti något: 1)
slarfva med läpparne, tala oredigt. "Han
slubbrar på målet"; 2) snafva, stöta emot. "Hon
slubbrar mä fötterna". Vg. Jfr slabbra.
SLUDDA, v. n. 1 vara sluskig och ovårdig.
Hs.(Db.).
Sluddra, v. n. 1 1) hushålla vårdslöst med
något. Allm. (i hvardagsspr.); 2) tala oredigt,
otydligt. Sluttra, id. Sm. D. sluddre; isl.
sludra (Hald.); nht. schlottern; ns. sluddern,
sludern.
Sludder. sluder, sludderi, n. oförnuftigt prat
sladder, sqvaller. Sk.(Onsjö, Bjäre). D. sludder.
Sluddrig, adj. slarfvig, vårdslös. Hs. D.
d. sluddrig, sludreg.
Slådda f. slarfvigt fruntimmer. S.Sk.
SLUDIG, adj. slug, slipad. Vl.
SLUFFSA el. slåffsa, v. n. 1 1) släpa; om
kläder; 2) gå tungt och släpande; gå ovärdigt
och liksom draga benen efter sig; lufsa. Vg.
sm. Slöfsa, sleusa, id. S.Sk.; 3) gå med
nedhasade strumpor. Sm.; 4) vara vårdslös. Vg.
Ns. sluf, vårdslös; sluffen, v. n. vara vårdslös
liknöjd; swz. schluffen, id.
SLuffs el. slåffs (schluffs, schlåffs), n. 1)
släpande (med kläder); 2) vårdslöshet. Vg.
Sluffsig, adj. vårdslös. Götal. Schluffsig,
slöffsig el. slåffsig, id. Vg.
SLöffse, n. trasa, disktrasa. Vg.(Kindsh.).
Slöffse-röv, m. senfärdig karl. Sk.
(Bjäre h.).
</poem>
SLUG, s. sla.
SLUGEN, s. sluk.
SLUGG-FÖL, s. slågga.
SLUGGIG, adj. ohyfsad. Sdm.(Björkvik).
SLUK (ipf. slauk el. slukä, sup. slukä), v. a.
sluka. Vb.(Skellefte). Släuka (pr. släukur, pl.
släuke, ipf. slauk, pl. sluku), G.; slua (ipf. slöj,
sup. slöjet), id. Sk. Fn. sloka, <i>slúka</</i> (sv. böjn.);
n. sluka; d. sluge; fht. sluccan; nht. schlucken;
ns. sluken. Jfr Rdq. 1, 233.
Sluken, adj. glupsk, mycket begärlig efter
mat. Slugen, sluen, id. Sk. Släuk, id. G.
D. slugen.
Slåks, m. 1) stor mun; gap; 2) en som äter
glupskt och osnypgt; 3) plump, ovettig
menniska; deraf slåksä äi si, sluka i sig. G.
Släuk, n. 1) gap, svalg; 2) sjelfva
slukandet. G. Fn. slauk, n. slukande; fht. sluk, m.
svalg; nht, schlauch; ns. slök; swz. schluck,
m. id.
Slök m. glupsk menniska. Bhl.
SLUMMEN, adj. 1) mycket) mager; om hästar;
2) medtagen. G. Slommet, adj. slankig, tom,
mager, hungrig. "Han ä slommet å mager". Sm.;
slommig, id. Bl. Slummer, adj. 1) mycket
medtagen, sjuk, nära döden. Vm.(Fellingsbro); 2)
dålig, usel, eländig. "Slumm sä(d). Han ä
slummer te räkna". Nk.
SLUMRA 1, 1) v. n. 1 snäfva, stappla.
"Slumra i kull"; 2) v. a. 1 hvälfva om något tills det
kommer i rätt ställning. "Slumra stejen", att
stegen kommer på sin plats, t. ex. till ett annat
ställe på ett tak. "Slumra stenen". Sm.,ög.
Schlumra, id. "Schlumra en. stókk". Vg.
Slummer, n. kringhvälfvande (af t. ex. en
sten), så att han kommer rätt. "Än ett
slummer!" Sm.
Slummer-fotad, adj. som lätt snafvar. Ög.
Slummer-fota’r. id. S.Nk.
SLUMRA 2, v. n. 1) (såsom i riksspr.) befinna
sig i ett tillstånd af slummer; 2) göra något
dåsigt, drömmande. Sm. Slommär (ipf. slomrä),
v. n. 1) vara tanklös, förspilla tid och möda; 2)
onyttigt och illa använda, icke taga vara på.
"Han slomrä both helä arvä sätt"; 3) rumla. Vb.
Fe. slummerjan, slumra; holl. sluimeren.
Slommer, n. 1) tanklös, slarfaktig menniska,
som förspiller tiden med onyttiga göromål,
"slumrar bort" sin tid; 2) rumlare. Vb.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0658.html
