- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
545

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - R - RUT ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

rutor te kär (hårdt k) å flekka. Rutor te kar
el. kvinna".
Sm.

RUTU·STEIN, s. rotin.

RUTU, s. riota.

RŪV (ipf.-ä) el. ru (ipf.-ä), v. n. synas (med
afseende på storlek, antal, längd eller rymd),
hafva utseende af, upptaga ett visst rum. "Ruv
stor, liten", synas stor, liten. "Klókkstapeln ruv
ogavlit hög", klockstapeln syns vara ofantlig hög.
"Han ruä no na stor, lång, liten", han syntes
tämmeligen stor, lång, liten. "Hä ruvä vara litä
vä timmer i hopom", det syntes ej vara många
timmer i hopen, "Hä ruä int sit långt över
heda", det syntes ej vara så lungt öfver heden.
Vb.,mp.,jtl. "Ruvä nan ting", se ut för någon
ting. Åm. N. ruva, id.

Ruv, m. utseende (med hänseende till
storlek, vidd, omfång). "Liten dill ruven", liten
till utseendet. "Int var ruven sä stor, men
tungt var ä", ej tog det så stort rum, men
tungt var det. "Pójken jär stor dill ruven, men
liten dill gagnen", pojken är stor till växten,
men liten till gagnet. Vb.

Ruval el. ruvall, adj. stor till utseendet,
af stort omfång; som fordrar stort utrymme.
Vb. N. ruven el. ruvsam.

Råvla, v. n. skrymma, vara litet, men se
större ut. Dl.

RUVA, f. liten hög. Brö-ruva, f. bullar lagda
på hvarandra i en hög. Jtl. Fn. hrúga, f. liten
hög. S. roga, råga.

RUVA SIG, v. r. 1 få skorpa, rufva; om sår
"Såret börjar på å ruva sej". Sm.,bl.

RWAIDA, s. vrida.

RWAINA (pr. rwain, pl. rwainum, ipf. rwen,
pl. rwinum, sup. rwiniđ), v. n. småböla. Dl.
(Elfd.). Vräina (pr. vräin, ipf. vren, sup. vrini),
id. Dl. (Vänjan). Fn. hrina (hrein, hrinit),
skrika; gnägga; fe. <i>hrinan (hrân, hrinon, hrinen),
klinga, susa. Jfr vrina.

RY 1 (ipf. räu, sup. rödi), v. n. falla smått,
såsom då sand yr; falla ut, rinna ut genom hål,
remna, springa; om säd, grus, sand. "Rågen,
kornet ryr gönom hålesninga". Jtl. Ry, v. n.
nedfalla droppvis; om regn. "Regnet ryr ner",
Mp. N. ry, v. n. falla ned, drösla; fn. hrjóđa,
v. a. tömma.

RY 2, n. kringlöpande allmänt rykte, lös
berättelse; underrättelse. "Han har ännu ej deróm
fått ringaste ry". Kl.,sm.,ög. D. ry, n. id.

RY 3 (el. rya), f. tjäderhöna: Tetrao urogallus.
Vl.,hl.,bl. Röj, f. Norrl.; , f. Dl.; rödj, f.
Hs. (Högdal, Färila); röi el. röjå, f. id. Fl.
(Öb.). N. røy.

RY 4, m. sjelfvuxen knöl på ett träd, hvaraf
koppar förfärdigas. Björk-, tall-ry, m. Vb.
(Skellefte). Jfr fin. ryhy, knöl, puckel.

RY 5, n. tjock löfskog. Asp-, björk-ry. Hj.
N. ryde, n. kratt, tät hop af buskar eller
småträd; d. d. (Slesvik) ry, n. kratt, buske; n. rust,
lund, liten skog af löfträn; ir. rýs, skog; rud, id.

RY 6, s. ryda.

RYA 1 (pl. ryor), f. Finnarnes boningsstuga
eller s. k. bastuga, deri ommen (m. def.), en
otymplig eldstad utan rökgång, intager stugan
nära nog till en fjerdedel och utsläpper röken i
sjelfva stugan, hvarifrån den småningom utgår
genom en dertill anbragt öppning i taket. De
bättre ryorna äro försedda med fönster, de sämre
endast med skottgluggar, hvarigenom ett ytterst
sparsamt dagsljus insläppes. Under den mörka
höst- och vintertiden arbetas nästan hela dagen
vid pertor, ett slags stickbloss. De fattigares
barn dväljas gerna i den rökuppfyllda heta
dunstkretsen på ommen, der de hafva sitt hviloläger
och gömställe, om någon obekant inkommer.
Den starka värmen på ommen är måhända en
anledning till den sena förståndsutvecklingen hos
barnen och till den tröghet, som utmärker
finnarne i Vermlands finnskogar. Vl. (Finnskogarne).

RYA 2, f. (såsom i riksspr.) groft täcke af
häst- eller nöt-hår. Röja, f. id. Vl. Röja el.
reja, f. sängtäcke af lappar. Hs. (Bj.). Fn., n.
rya, f.; d. ry, n. (föråldr.); fin. ryijä, id. (lån
ur nord. tungan); fn. , m ull; fe. reó, reóve,
f. læna, stragulum; e. rug, groft sängtäcke,
grof filt.

RYA SEJ, v. r. 1 1) beklaga, jämra sig, vara
orolig, bekymrad. "Han ryar sej för allting.
Han grät å ryade sej". Sk.,hl.,bl. Ryas vid,
v. d. 1 id. "Ja ryas ve" den stakkarn. Ingen

ryas ve honom”. Hl.; 2) vara rädd for att åtaga
sig någon sak, något arbete. "Han ryar se ve’et".
Sk.(Ing.). Rya, v. imp. i 1) göra ondt om
någon, hafva medlidande med. "Dä ryar mej óm
honom"; 2) ångra sig, "Dä ryar mej att
ja slo’en". Hl. Ru, v. n. klaga, jämra sig. Vg.
(Skarab.). Ryas för nået, v. d. 1 vara
bekymrad, orolig, ledsen. "Ja ryas för hva sóm ska
hända. Dä ä inte å ryas för". Hl. Fsv. ryia
sik
, klaga, jämra. S.S. 2, 205; röghia, v. a.
beklaga. Sv. Med. Bib. 2, 290; hryggja, v. a.
bedröfva; n. ryggia seg, rysa, blifva förskräckt;
holl. rouven, v. n. sörja, vara bedröfvad; nht.
gereuen.

RYD, s. raud, rydr, ryda.

RYDA, s. rot.

RYDDMA, s. raud.

RYDR, adj. arg, ondsinnt; häftig, sträng. Fl.
(Nl., enl. Hipping). Ryd, id. Kl. Jfr red.

RYDÄ. s. raud.

RYFTÄ, röftä, m. kroppås, takås; deraf
häus-ryftä, N. G. Rykkte, n. id. S. G. Fe.
hrof, m. culmen, tectum; ffris. rhôf, m. id.; e.
roof, tak, hvalf.

RYGG (pl.-ar), m. 1) eg. (såsom i riksspr.)
rygg: dorsum; 2) späd telning af gran eller en,
hvarmed takveden på kroppåsen sammanhålles
derigenom att sådana ryggar inträdas genom de
å takvedens öfre ända borrade hål. Vb. Fsv.
rygger el. rigger. Biærk. R.; fn. hryggr; n.
rygg; d. ryg; fe. hrycgM e. dial. rîg (Craven
2, 83); nht. rücken; ns. rugge; holl, rug, id.

Huk-ryggi(g), s. huka.

Rygga, v. a. 1 lägga halm eller hafstång
på ryggåsen af halmtak. Sk.,bl. D. d. rygge.

Rygge-bue, s. buga.

Rygge tór(v), m. torf till ryggning på
halmtak. Sk. (Ing.).

Rygge-trä, n. trästycken, hopfästade med
tränagel, som läggas öfver ryggåsen på
halmtak för att fasthålla ryggningen. Sk. D. d.
ryggetræ; e. dial. riggintvee, id. (Brocket, 175).

Rygg·halld, n. håll, värk i ryggen. Fl.
(GK., K.).

Ryggning, m. 1) takås: 2) halm eller
hafstång som lägges på ryggåsen af halmtak. Sk. D.
d. rygning == ryggning 2); e. dial. riggin,
takryggning.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0575.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free