Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- R
- RYK ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Rygg-tavla, f. 1) eg. rygghud, ryggflata.
Allm.; 2) ryggflatan på ett klädesplagg. Sdm.
Ryggug, adj. hvitryggig; om
boskapskreatur. Sdm.
Rygg·åsa-stua, f. litet hus utan loft. Götal.
Rygg·åsa-stova. Dls.
Rögg-skótt, n. häftigt påkommande
ryggvärk. Götal.
RYKA (ipf. rök el. ruk, konj. röke el. ruke,
sup. rukit el. ryket), v. n. 1) ryka, gifva rök från
sig. Götarike, äfven stundom i Svealand. Ruk
(rök, rökke), N. Åm.; ruk (röik, rukki), Ume;
ryk (rök, rukki), Bygde; ruuk (reuk, rukki),
Löfånger; ruuk (ipf. rauk, sup. ruki el. rukä),
Skellefte; ryik (röökt, ruki), Lule; <i>reuk (reuk,
ruki), Calix; rauka (pr. raukur, pl. rauke, ipf.
rauk, pl. ruku, sup. ruki), G.; räkja (ipf. räkjäđ,
sup. räkjađ), Dl.; ruka (ipf. rôk el. rök, konj.
rôke el. röke, sup. rûket), Vg.; rygje (ipf. rögj,
sup. rögjed), id. Sk. I några munarter, särdeles
i Svealand, nyttjas röka i st. f. ryka, så att man
säger: "dä röker in", det ryker in; 2) springa
fort. "Han rauk sin kos. Han rauk nolät vajom.
Han rauk sóm’n pil". Vb.; 3) häftigt flyga på,
oforvarandes angripa. "Han rök på’n. Hunden
rök på mej". Allm.; 4) sönderfalla, gå i stycken.
"Stakken rök ómkull. Dä rök i tu". Sk.,hl.,bl.
Fsv. riuka el. ryka, v. n. a) gifva rök eller lukt
ifrån sig, utdunsta. VML. (B. B. 45, 2). S.
Birg. Upp. 1, 23. S. Bern. f. 40: "illa riukande".
S.F.S. 4, 251. Cod. Bur. s. 108; b) flyga.
Didr. af B. 100: 7; 157: 17; fn. rjúka, a) ryka;
b) skyndsamt fly; n. rjuka el. ryke, a) ryka;
b) fyka, kastas i luften; c) falla, störta; fht.
riuhhan; nht. rauchen, ryka; ns. ruken, rüken, lukta,
gifva lukt från sig, utdunsta; nht. riechen; holl.
ruiken; fe. reócan.
Källe-rök, m. dimma som om våren
uppstiger från källor. Sm.
Rauk, m. rök. Vb. Råik, G.; rik, Hs.
(Db.); räk, m. id. Dl. Rök, m. hushåll. Sm.
Fsv. röker, m. rök; fn. reykr; fht. ruchi; nht.
rauch; fe. roec; holl., ns, rook; d. røg; e.
reak; lit. rûkis.
Rög-svómp, m. röksvamp; Lycoperdon
Bovista. Sk. (N. Åsbo,).
Rök·hål, n. skorsten, skorstenspipa. Sm.
Rökig, adj. 1) (såsom i riksspr.) full af
rök; 2) rusig, ankommen. På röken, id. "Vara
på röken". Svea-, Götal.
Rök-pipa, f. 1) tobakspipa. Bl.; 2)
skorsten å Finnpörtet, en fyrkantig med ett glest
galler betäckt öppning. Vl.
Rök-sópp, s. sópp.
Rök-stókk, m. omåttlig tobaksrökare. Sm.
Rök-stuga, f. Finnarnes pörte. Vl.
(Finnskog.).
RYKKA el. rökka (ipf. rökk), v. a. draga
häftigt med ögonblicklig våldsam ansträngning. Svea-,
Götal. Fsv. rykka el. rykkia; fn. hrökkva.
Rdq. 1, 188.
Rykkjom·vis, adv. rycktals, ryckvis. Hs.
RökkLa, v. n. 1 rycka af och an, bråka,
krångla, vara bångstyrig. Rökkla, id. Vg.
(Skarab.).
RYKTA, v, a. 1 1) (såsom i riksspr.) sköta,
ansa. "Rykta kreaturen, elden". Rökta, röjta,
Sk.,hl.,bl.; ryykkt el. röökt (ipf.-ä), id. "Ryykkt
hårä", kamma håret. "Ryykkt hóvu", afhålla
löss från hufvudet. Vb.; 2) passa, begagna
arbetstiden, vara först i göromål. "Rykkta sej",
Hs. (Bj.). Fsv. rykta, røkta, sköta, vårda,
S.S. 1, 88, 121; fn. rækja; n. rokia; d. røgte.
Rökt, m. sysslande med kreaturs utfodring,
Sm. Fsv. rykt, røkt, f. omsorg. S.S. 1, 121;
fe. rækt; d. røgt.
Röktare, röjtare, m. ryktare, dräng som
sköter boskapen. Sk,,hl.,bl. D. røgter.
Rökte-böste, m. borste hvarmed
kreaturen ryktas. Sk.
RYLED, rylen, s. rul.
RYL-GRAS, n. Asclepias Vincetoxicum, Wahlenb.
RYLL, s. rull.
RYL-ÖRT, f. Pyrola umbellata (ei. Chimaphila
umbellata). Sveal. Anses verksam mot
rheumatism (rylen), hvaraf benämningen. Gl. sv.
(Tillandz) ryl-gräs. Jfr Fries, bot. utfl. 3, 214.
RYMJ, s. råm 2.
RYMMELIG, s. rum.
RYMMPLA 1, v. a. 1 ovärdigt hopskrynkla. Ög.
Holl. rimpelen, skrynklas; fe. rimpan (ramp,
rumpon, rumpen), skrynkla, skrynklas.
Rymmpla 2, f. skrynkla. Ög. Fe. hrympele,
f.; holl. rimpel, m. id.
Rymmpli(g), adj. skrynklig. Ög. Holl.
rimpelig.
RYNA, s. rone.
RYNKE·PALLT, s. pallt.
RYP, s. rjåppa.
RYSK, adj. vild, galen, förryckt; obetänksam.
Svea-, Götal. Rysketer. Ög.; ryskig el. rysket.
Sm.; ryskr, id. Fl. (Nl., enl. Hipping). Jfr
fn. röskr, modig, tapper.
RYSKA, s. ruska 1.
RYSS 1, m. 1) (såsom i riksspr.) Muskovit;
2) tilltagsen, stojande, oregerlig menniska. Svea-,
Götal. Russ, m. id. Vg.; 3) ta me Ryssen!
ett slags ed. Sveal.
Ryssa galeja, f. 1) rysk galeja; 2) stort,
obehagligt fruntimmer. Bl.
Rysse·piska, f. yster och oförvägen flicka.
Sm. Jfr pisk 2.
Ryss·gubbar, m. pl. Bunias. Ul. Växten
är införd med säd från Ryssland.
Ryssingen, m. def. hin onde. Sdm.
RYSS 2, s. ris 1.
RYSSTÅ, f. as, något illaluktande. S. G.
Röista, n. id. N. G.
RYSTA, v. a. 1 skaka, rista. Allm. Fsv.
rista, Gregor, s. 261; fn. hrista, d. ryste, id.
Röste·klynna, f. träklynna, hvarmed
tröskad halm omskakas. Sm.
RYTA, s. riota.
RYTANDE-VÅT, ryt-våt, s. våt.
RYV, ryva, ryver, s. riv.
RÅ 1, f. 1) stång; stång till notdrägt. Ög.; 2)
(såsom i riksspr.) rå (på en mast); 3) råmärke.
Sk.;, deraf sv. rå och rör, och i munarterna
råben, råväg. Fsv. ra, m. & f. a) stång. Kalmar
recess af år 1474, § 7.; b) råmärke. L.L.
Horol. f. 39 v.; c) segelrå. Rimkr. s. 298; fn.
rá, stång; n. rå, id.; nht. raa; holl. ra,
segelstång, rå (på en mast).
Mull-rå, f. fyrkantig tråstång eller släna
vid nedra ändas af ett torftak att dermed
fasthålla torfven. Vm.,nk. Jfr mull-rev.
Rå-ben, n. större kreaturs ben, som nedslås
i marken till att utvisa gränsen mellan
bygrannars lotter i åker och skogsmark. Dl. (Särna).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0576.html
